Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Under dessa sorgens tider, när Hanna på fristunderna satt bredvid Bellas säng, såg de...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
någon. De sutto länge tysta. Hanna fruktade
att med sin klumpiga hand vidröra dessa
känsliga strängar, som ännu vibrarade så starkt; hon
ville låta spänningen gifva efter, innan hon
vågade sig fram med det deltagande, som lyfte
hennes inre i varma vågor. Hon hade sett mycken
sorg, hon hade, så att säga, ammats upp vid
sorgens barm och kände sig förtrogen med den,
ehuru hon sjelf icke erfarit den annat än som
ett eko ur andras hjertan. Hennes ängslan för
Bella, hvad var den emot en sedan bittert
naggande sorg? Den var en ljuf och ren smärta,
utan tillsats af ångerns och sjelfförebråelsens
taggar; den var en bäfvande och dock hoppfull
öfverlåtelse till den kraft som förmår allt.
Hennes eget uppförande mot tant Karin
förefö11 henne denna stund så lumpet, att hon
blygdes. Utan att minnas sin vanliga stelhet, grep
hon innerligt hennes hand och kyste den.
– Tant Karin . . . kan du förlåta hvad jag skref?
Orden kommo så varma och mjuka med ett
tonfall, som snarare liknade Bellas.
– Jag har intet att förlåta. – Fru Meilert
tryckte hårdt hennes hand. – Men kan du skänka
mig en smula tillgifvenhet, så är jag tacksam.
Berätta nu om . . . om din mor, berätta allt hvad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
