Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - När femte klassen dagen derpå kom till gymnastiken fann den sin unga hurtiga lärarinna mot vanligheten allvarsam och förströdd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
så blek och dödstrött, att Hanna ryste. Skulle
han dö här och hade hon dödat honom?
– Se här, drick litet vatten! – sade hon
och räckte honom glaset.
Hans hand skakade, då han mottog det. –
Tack! – sade han. – Det är kanske första och
sista gången du bjuder mig en dryck.
Han försökte le och detta leende trängde
som ett svärd i Hannas hierta. Hon såg honom
gå, långsamt och stapplande, utför trappan, ut
genom porten. Hon lutade sig genom fönstret,
så länge hon kunde se en skymt af den aftärda
gestalten . . . nu stannade han . . . nu gick han
åter vidare och nu . . . nu försvann han om
gathörnet.
Hon kände en ögonblicklig lust att springa
efter honom, att leda honom, så han ej skulle
falla, men hon hejdade sig. Hvad hade hon med
honom att göra?
Hon tänkte på huru lycklig hon varit detta
sista år, huru hon egde två hem, och hjertan att
vända sig till, när hon behöfde det, men för
öfrigt fick vara sin egen, så oberoende, som en
fågel i luften. Det är sant, hon egde icke det
slags oberoende, som rikedomen skänker, men
låg det icke frihet och rikedom nog i hennes
friska kropp och starka vilja? Hon skulle med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
