Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Himlakropparna, särskildt jorden, såsom hemvist för lefvande varelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
37
äldre tiderna värmet var nästan likformigt fördeladt öfver
hela jorden, de olika zonerna nu visa betydande
skillnader i temperatur.
Detta långa, nästan stationära tillstånd, har betingats
däraf, att jordytans värmevinst genom solstrålning och
värmeförlust genom utstrålning nära nog fullständigt
kompenserat hvarandra. Att värmetillförsel genom strålning
från en mycket het himlakropp, i vårt fall solen, är
nödvändig för lifvets bestånd, därom är ingen i det ringaste
tvifvel; däremot torde flertalet ej ha reflekterat däröfver,
att värmeförlusten till den kalla världsrymden eller öfver
hufvud taget till en kallare omgifning är lika nödvändig.
Det finnes till och med de, som funnit sig så föga
tillfredsställda af antagandet, att jorden och äfven solen utan
gagn slösa bort största delen af sitt »lifsvärme» genom
att kasta ut det i den kalla rymden, att de antaga, att
strålning ej kan äga rum mot rymden utan endast mellan
himlakropparna. Allt solens värme skulle således komma
planeterna och månarna i solsystemet till godo, endast
en försvinnande bråkdel skulle komma fixstjärnesystemen
till godo, motsvarande deras obetydliga synvinkel. Om
emellertid detta vore riktigt, så skulle planeternas
temperatur hastigt stiga, ända tills den blefve nära lika med
solens, och allt lif vore i detta fall omöjligt. Vi få
således anse att »det är bäst som det är», oaktadt det
stora värmeslöseriet ständigt afmattar solens energi.
För öfrigt utgår det nämnda betraktelsesättet, att
solvärmet delvis går förloradt ut i den oändliga rymden, från
en obevisad och högeligen osannolik förutsättning,
nämligen den, att en ytterst ringa bråkdel af himlahvalfvet
skulle vara täckt af himlakroppar. Detta är visserligen
riktigt, om man, såsom förr var vanligt, antager att
himlakropparnes flertal är lysande. Man har icke någon säker
uppskattning af de mörka himlakropparnes antal och
storlek. För att förklara den iakttagna rörelsen hos åtskilliga
stjärnor har man antagit, att i deras närhet oerhördt stora,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
