Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Strålningstrycket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hördt stark dragningskraft på alla negativt elektriska
partiklar, som komma i dess närhet. Som ofvan sagdt, förlora
de till meteoriter sammangyttrade solstoftkornen under
inverkan af ultraviolett ljus sin laddning i form af negativa
elektroner, ytterligt små partiklar, af hvilka omkring ett
tusen stycken väga lika mycket som en väteatom (ert gram
väte innehåller omkring 1024 atomer och 1027 elektroner).
Dessa elektroner irra omkring i rymden. Komma de i
närheten af en positivt laddad himlakropp, sådan som
solen, dragas de mot densamma med stor kraft. Om
elektronerna röra sig med en hastighet af 300 kilometer
i sekunden, såsom vid Lenards försök, och solens
laddning är en tiondedel af den förut beräknade
maximalladdningen, så förmår solen att suga in till sig alla elektroner
hvilkas rätliniga banor, om de ej kröktes af solen, skulle
ligga på ett afstånd från solen 125 gånger större än
afståndet mellan solen och dess aflägsnaste planet, Neptunus,
och 3,800 gånger större än afståndet från solen till jorden,
men endast en sextiondedel af afståndet till närmaste
fixstjärna. Solen, så att säga, dränerar sin omgifning i
afseende på negativ elektricitet och denna dränering tillför
solen, såsom man lätt kan visa, en elektricitetsmängd,
som står i direkt förhållande till solens positiva laddning.
Det är således mycket väl sörjdt för jämvikt mellan
inkomst och utgift från solen i elektriskt afseende.
Om en elektrisk partikel kastas ut i ett magnetiskt fält,
så beskrifver han en spiral omkring de så kallade
magnetiska kraftlinjerna. På större afstånd synes partikeln röra
sig i kraftlinjens riktning. De koronastrålar, som utgå
från solens poler, visa mycket tydligt en böjning, som
mycket påminner om böjningen af kraftlinjerna kring en
magnet, och man har af denna grund antagit, att solen
förhåller sig såsom en stor magnet, hvars magnetiska
poler nära sammanfalla med de geografiska polerna. Äfven
koronastrålar närmare äkvatorn visa denna böjning (jfr
fig. 25); strålningstryckets bortstötande kraft är emellertid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
