Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om äktheten af Jacobs Bref. 23
och »éuec sfdssoc d vc dAsvJepiarg. Genom benämningen veuog fram-
håller författaren christendomens enhet och öfverensstämmelse med det
gamla förbundet, men genom de tillagda : epitheterna :sdsv3solae och
sédsog skiljer han den derjemte i hela dess egendornlighet från detsamma.
I sin enhet med den gammaltestamentliga »opog är christendomen ett
yttre befallande bud, men i sin skilnad från densamma ett inre lefvande
sannings-ord, hvilket, såsom ett fullkomligare uttryck af Guds vilja,
icke blott fordrar utan äfven skapar en större fullkomlighet derigenom,
att det föder menniskan på nytt och sålunda befriar henne från syndens
träldom (jfr Joh. 8: 32—36). Såvidt nu författaren framställer chri-
stendomen såsom nyskapande, d. ä. såsom ett nya födelsen förmedlande
sanningens ord, som eger kraft att frälsa och saliggöra, närmar han
sig afgjordt en Paulus och Johannes, hvilka företrädesvis uppfattat chri-
stendomen i dess skilnad från det gamla förbundet (Rom. 1: 16; Joh.
1: 17), men äfven för så vidt han uppfattar densamma i dess enhet
med det gamla förbundet, saknas icke heller hos nämnda apostlar helt
och hållet motstycken till en sådan uppfattning (Gal. 3: 24; Rom. 3:
27; 1 Joh. 2: 7, 8), om också måste erkännas, att detta åskådnings-
sätt hos dem träder i bakgrunden, då det deremot hos vår författare
är det förherrskande.
Med denna uppfattning af den objectiva christendomen står i fall-
komlig öfverensstämmelse ej mindre den i brefvet förekommande subjec-
tiva christendomen än författarens gudsbegrepp. Ar nämligen den sub-
jectiva christendomen den handlande tron, så är den objectiva en
densamma grundläggande och normerande kraft, och är den objectiva
christendomen lag, så är Gud äfven lagstiftaren och domaren, som eger
makt att frälsa och förgöra. Han är den absolut helige och gode, från
hvilken endast goda och fullkomliga gåfvor komma; han är den kärleks-
rike, hvilken födt de christna på nytt, och utvalt dem att vara rika i
tro och att emottaga det eviga lifvets arfvedel såsom kärlekens segerlön.
Men i hvad förhållande författaren tänkt sig Christus och den helige
ande till frälsningsnådens tillegnande hos de christna, har han ingen-
städes specielt framhållit. Att han likväl tänkt sig försoningen förmed-
lad genom Christus, kan med säkerhet slutas deraf, att han tillägger
bonom deäe, som är det specifika uttrycket för det gudomliga maje-
stätet !), att han låter predikaterna xvgsog och xpssöc vexla mellan
rotfästad, som ordet äfven har (t ex. Herodot. 9, 94 Iugvutes uarvrxn), i hvilket
fall det betecknar det genom undervisning inplantade och nya födelsen förmedlande
ordet, hvilket läsarena uppmanas att i sig alltmer upptaga och med sig införlifva.
’) Huthers uppfattoing af orden Tiv nigtw toö xvpiov ÅuG ’"Ingod XKosred
väs dsbns (2: 1), onligt hvilken säs dégys är Genit. obj. och veö xvpiev I. X0. Gen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
