Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om Penningar och Kredit, 103
få öfverstiga ett visst belopp. Efter erkännande af räntans rättmätig-
het måste man derföre allestädes, der individernas myndighetstillstånd
gjort sig gällande, förr eller sednare jemväl erkänna obehörigheten af
alla inskränkningar i dess belopp. Ty om räntan alls är behörig, så
är det derföre att långifvaren genom anstånd med betalningen gör en
tjenst åt låntagaren, som denne skall ersätta. Denna tjenst kan lika-
som alla andra tjenster under olika omständigheter hafva ganska olika
värde, men då man i afseende på andra föremål erkänner individens
förmåga att sjelf bedöma, efter hvilket pris han vill betala en tjenst,
så kan man ej heller frånkänna honom förmågan att bedöma äfven det
pris, som skall betalas för bruket af penningar. Det är blott så vidt
som individernas personliga frihet och fullmyndighet icke erkännes, som
en annan makts ingripande i deras inbördes aftal kan försvaras, och
jost derföre är en begränsning af räntan i afseende på sådane personer
lika rättfärdigad, som i öfriga fall obefogad. Då räntans ursprung är
att söka i fördelarne af ett kapitals användande, men ett kapital kan
gifva ganska olika afkastning vid olika bruk, så ligger ögonskenligt
häruti en hufvudsaklig orsak till förändringar i räntefoten och åtmin-
stone ett tillräckligt bevis för rättvisan deraf. Om t.ex. en person
kan göra en affär, på hvilken 1009/, förtjenas och af en annan erhål-
ler penningar dertill, så stöter sig ingen derpå, om båda göra sig till
bolagsmän på vilkor att dela vinsten, men väl derpå, om den ene för-
sträcker den andre penningar emot 20 åa 309/, ränta, ehuru saken i
begge fallen är lika. Kan väl någon påstå, att den lag vore välgörande
för låntagaren, som genom föreskriften om ett maximibelopp för räntan
lemna icke dessa penningar en årlig inkomst? Hvilken är väl källan till
köpmannens vinst? Hans arbete och företagsamhet säger ni. Hvem ifråga-
sätter väl, att penningen, om den icke användes, likväl skall frambringa
något? Men då man vill låna, så är det utan tvifrel för att använda pen-
ningar såsom häfstång för ens verksamhet. Det är alltså icke af penningen
som vinsten hemtas, utan af dess användande.” I öfverensstämmelse härmed
blef snart i de protestantiska länderna räntas tagande erkändt såsom lag-
ligt, der det icke varit så förut, såsom här, der Landslagen och Stadsla-
garne med tystnad förbigå räntas tagande och åtnöja sig med stadgandet, att
”af ocker skulle målseganden ega minsta rätt” I Placatet om intresse 1666
stadgas den lagliga räntan till sex procent och räntan fick ej öfverskrida
åtta. De protestantiska länderna hafva genom räntans erkännande vunnit
icke litet och hafva gemenligen haft fördelen, att den för dem varit lägre,
än der den offcielt varit förbjuden, men ändock måst tolereras. I Frank-
rike var det först genom revolutionen som räntans rättmätighet erkändes.
I England lossades de sista banden på räntans frihet år 1854, sedan redan
år 1833 dess frihet blifvit betydligt utsträckt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
