Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fsraöl Hwassers Minne. 19
sig alltmer tillbaka från sällskapslifvet och sysselsatte sig snart sagdt
dygnet om med studier och författareskap. Under ett sådant troget,
aldrig tröttnande arbete sänkte sig så småningom hans lefnadssol till
en fridfull afton. Men före sin nedgång skulle hon dock skymmas af
ett dystert moln, som mer än något annat förmörkade det sista skiftet
af hans lif. Den trogna maka, som förljufvat hans lyckas stunder och
varit hans tröst under mödans dagar, öfvergick redan flere år före ho-
nom genom döden till det bättre lifvet. Några år senare (1855) er-
höll han nådigt afsked från sin lärarebefattning efter att hafva såsom
professor i 38 år med utmärkelse innehaft den academiska kathedern.
Hans kroppsliga krafter voro under ålderdomen i ett ständigt aftagande,
men till själen åldrades han föga. De åsigter, hvilka han redan i sin
ungdom svurit kärlek och trohet, omfattade han ännu på grafvens brädd
med ynglingens liflighet och var dem trogen in i döden.
Lifligast klappade dock hans varma hjerta för detta universitet och
dess studerande ungdom. Då jag i afton sökt att framkalla den hädan-
gångnes minne inför den del af universitetets ungdom, som genom sina
studier utgjorde närmaste föremålet för hans lifliga deltagande, vill jag till
slut låta hans personlighet framträda genom några ord, af honom sjelf
nedskrifna kort efter förlusten af hans maka:
"Jag har sett lärkan”, säger han, ”såväl henne sjelf som hennes själs-
fränder ibland menniskorna, med sina lifliga vingslag uppstiga emot skyn
och i qvittrande toner uttala lifvets svallande fröjd. Men icke har jag
kunnat likna henne. Icke blott derföre att jag saknat hennes vingars vighet
och hennes stämmas klang, utan äfven derföre att det närvarandes
njutning aldrig förmått skänka mig verklig glädje. Det är deremot
hoppets och aningens längtan, som alltid varit och ännu är min själs
starkaste spänningskraft. Jag skulle derföre hafva velat likna örnen,
som enligt Horatii vackra yttrande ”spernit humum fugiente penna”, för-
aktar stoftet, då han, genomträngd af ljusets längtan, upplyfter sig på
sina flyende vingar och uppstiger mot solen. Men denna åsigt af örnens
höga flygt är en fabel och en förvillelse. Det är ej af kärlek till ljuset,
som örnen uppstiger till luftens högre rymder, utan för att derifrån så
mycket säkrare kunna spana efter rof, och det är derföre som Gre-
kernas finare takt i mythologiska föreställningar gjorde honom icke till
solens följeslagare utan till Dundergudens, som har den dödande blixten
i sin hand. De sällade honom således till naturens förstöringskrafter,
och i detta afseende bar jag icke och vill ej heller någonsin hafva något
gemensamt med örnen och hans anhang. Men ljuset har jag genom
hela min lefnad älskat med en verkligt ren kärlek. Om äfven min tan-
kes vingar varit för svaga att lyfta mig särdeles högt och derigenom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
