Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8 Carl Säve.
Isl. låter vanligtvis » hopsmälta med följande & eller 9 till kk
och med £ till tt, samt m med p till pp. Fn-Sv. har äfven till en
del varit underkastad samma lag, men likväl icke så genomgående i
alla förekommande fall. T. ex. Isl. bekkr, Fn-Sv. banker bänk, Isl
ekkia, Fn-Sv. ankia änka, Isl. sökkva, Fn-Sv. senkia sänka, Isl
skykkja 1. skikkia kappa, eg. skynke; men i andra fall har denna assi-
milering äfven för sig gått i Sv., t ex. tacka, backe, dricka för
Sparka, ”banki, ”drinka ’) (dock finnes nk ännu uti drunkna, Isl
drukkna). Likaledes hopsmälta nt till tt, t ex. LLag. mantil, mantel,
blifver Isl. möttvl, Isl. stuttr kort , stytta förkorta, VGL. har stunta, ?)
E. to stunt hindra i växten, samt adj. stunt vred, kort för hufvudet,
äfvenså Isl. vetr (Guta L. wittr), Landsk. Lagarne vinter. Isl. behandlar
dessutom nd i vissa fall på samma sätt som mt och äfvenså ng som
nk, särdeles uti ipf. af verber med dylikt rotljud, såsom binda, batt,
vinda, vatt, binda, vinda, stinga, stakk (för stang), springa, sprakk
(för sprang). Dessa verber hafva derföre också i Sv. liksom klufvit
sig till tvänne: stinga, (fornt) stang (hvaraf stång och stänga)
och sticka, stack, samt springa, sprang, och spricka, sprack.
— Här befinner sig Sv. således oftare på en ålderdomligare punkt än
Isl. Sammaledes när mp hopsmältes till pp, t ex kappi kämpe
(likväl eger Sv. i kapp); Isl. Aapp lycktråf (slågt med E. kappy)
igenfinna vi "ti det Sv. det hampar sig väl; Isl. toppr qvinnohuf-
vudbonad är Fn-Sv. tymp,?) Dalska och Gotl. timp.
Uti ett annat fall eger åter Isl. språket företrädet framför Forn-
svenskan, nämnligen deruti att Isl. öfver allt uti ordens uddjud eller
början bibehåller A framför I, n, r, under det att denna adspiration
städse är bortkastad i Fn-Sv., utom i Runspråket. Och huru rotfast
och väsendtligt detta Å en gång var, bevisas bäst deraf, att det i San-
skrit, Grekiska och Latin beständigt motsvaras af x eller c (k). Det
heter sålunda på Isl. AMada f lada, Mif (Lat. clipeus) sköld, AMidta
ljata, få, Megiligr löjelig; Anakki nacke, Angfi näfve, kniga niga;
krafn ramn, korp, Ardr rå, jl Lat crudus, caro, Gr. zeéac,
krönn, g. hrannar, bölja, jf. Gr. xojvg, Dor. zocva, källa
Två mycket närbeslägtade ljudmöten äro /n ock mn; Isl. älskar
det förra, Fn-Sv. det senare. Isl. har derföre fn, när detta ljud står
!’) De med denna lilla stjerna utmärkta orden kunna icke uppvisas uti
denna form, men hafva blifvit antagna, emedan de sannolikt en gång hafva
fonnits.
2) Af samma rot är det Norrländska stinta f., liten flicka.
3) 8e Skråordningar, samlade af G. E. Krmwoanc, Sthm 1856, s. 104
(tillhörande Svenska Fornskrift-Sällsk. Samlingar).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
