Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12 Carl Säve.
En annan Forn-Sv. ändelse af lika eller högre ålder, och hvil-
ken uti Isländskan aldrig träffas lika fullständig, är den, som tillbör
genitivus af det reflexiva pronowmen, hvilken uti alla Landskapslagar (en-
dast, besynnerligt nog, med undantag af den äldste, Vestg. L.) stun-
dom, men i Guta Lag alltid, heter sina (sui). Ja, detta sina träffas
till och med uti ett skrå af år 1471. ’) Denna form öfverensstämmer
på det närmaste med det motsvarande Got. seina, hvaremot Isl. blett
eger sin, utan slut-a. Dessutom kan Fno-Sv. uppvisa de analoga
plorala genitiverna vara, Isl. vår (nostri, nostram) och idåra, Isl
ydvar (vestri, vestrum), der slut-a äfven är bibehållet. 2)
Isländskan har deremot bevarat något mera af den utur Nordi-
skan snart försvinnande dualis, hvilken i den förre ännu finnes i be-
ball för såväl pronomina personalia och possessiva som pron. relativa
och interrogativa. Af dessa finnas allenast nagra sparsamma qvar-
lefvor af pron. pers. uti några Landsk. Lagar; men Guta Lag egeri
full kraft det rel. och interrog. pron. hwar, Isl. Avår hvilken af tvänne.
Det svagt böjda Isl. fem. pa -a har i gen. sing. ändelsen -w och
i nom. plur. ändelsen -ur. Men i Guta Lag, och undantagsvis å 4—5
runstenar i Uppland, Gästrikland och Södermanland, ?) bar denne
genitivus sing. ändelsen -wr, och hvilken således är lika med nom. plur.
Detta star också i full öfverensstämmelse med den:i Gotiskan för de
nämnda casus gällande ändelsen -öns. Detta öns synes först hafva
nedsunkit till ös, så till ör och sist till ur. Exempel härappå äro:
i Guta Lag: kirkia, g. kirkiur, pl. kirkiur kyrka, kyrkas, kyrkor,
kuna, kunur, kunur qviona, qvinnas, qviooor, Got. qviné, qvinöns,
qvinöns.
Det Ny-nordiska passivets slot-s har, som bekant är, uppkommit
genom det reflexiva pronomen sik, som blifvit hängdt efter verbet
och slutligen har fastvuxit dermed till ett suffix eller blott en ändelse.
Denna ändelses äldsta Nordiska form var -ek, och dess betydelse var
då medial eller reflexiv, icke passiv. T. ex. hann nefndisk Haraldr
han nämnde sig (icke han nämndes af andra) Harald, Aun settisk
niör bon satte sig ned. Detta sk träffas emellertid blott i de allra
’) Vm brödker kywa sina millan (om broder kifvas sins emellan) anf.
st. ss. 14 och 24.
2) Se RYDpqvist anf. st. ss. 474, 475 och 477.
3) LitJ. anf. st. 71 och 2011, 1054 och 871, vidare omtalade i Gutn.
Urkund. s. XV, och härtill kommer en runsten i Närike, Lis. 1024, & hvil-
ken slutorden (efter min omgranskning i somras) böra rättas till: boa(njta
Auwnur Kunas bonde (man).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
