Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om möjligheten af Historiens Philosophi. 21
lingen komme att i allmänhet innebära ett beständigt framåtskridande
till den allmänna harmoniens allt fullständigare förverkligande !).
Oaktadt den höga ståndpunkt, hvarifrån sålunda Leibnitz öfverskå-
dade den historiska utvecklingen, oaktadt det stora framsteg i hennes
rätta fattning, hans åsigt innebär, har han dock invecklat sig i stora
svårigheter. Han har visserligen uppvisat ett absolut och förnuftigt in-
nehåll hos menniskans väsende, men som det senare fattades på ett
yttre, realistiskt sätt, så att dess falla verklighet berodde på en skapelseact
och den derigenom tillkomna organiska kroppen, så indrogs detsamma
i kedjan af naturliga orsaker, och det blef inconseqvent att göra naturen
beroende af förnuftet, de verkande orsakerna af de finala: de förra äro
då de enda som behöfvas, ehuru deras slutpunkter förvexlas med ända-
mål. Denna svårighet framträder särskilt vid frihetsbegreppet: då men-
niskan ej är fullt bestämd och individuell till sitt förnuftiga väsende, så
kan ej heller detta i hvarje ögonblick framställa för menniskan en be-
stämningsgrund för hennes handlande, hvarför enligt Leibnitz viljan all-
tid med nödvändighet bestämmes visserligen af en syftemålsförnimmel-
se, men dock oundvikligt af den eller de starkaste för tillfället: man
nedsjunker således äfven här till cause efficientes, till determinism,
hvarmed ett af historiens grundbegrepp är elimineradt. Häraf följer ock
svårigheten att bestämma mensklighetens begrepp, då förnuftet ej kun-
nat fullt afskiljas från naturen, äfvensom att organisera såväl henne
som i följd deraf historien, då ingen förnuftig organisering af monader-
na sjelfva derför låg till grund.
Med Leibnitz och Vico hade uppfattningen af historiens begrepp
genast kommit till en jemförelsevis stor klarhet och renhet — för att
snart derefter sjunka allt djupare, till dess en ny utgångspunkt för spe-
eulationen så på detta som på andra områden "möjliggjorde återuppta-
gandet af samma idéer under en högre form. |
Den rationalism, som Leibnitz ofta på bekostnad af conseqvensen
sökt upprätthålla, nedsjönk genom Wolff till afgjord empirism. Sedan
denne förvandlat Leibnitz’ rationellt fattade och åtminstone till afsigten
individuella monader till abstracta och atomistiskt fattade begrepp om
ett sinnligt innehåll, blef ock förhållandet dem emellan genom uteslutan-
de af Leibnitz’ teleologiska tendens ensamt bestämdt genom empirisk
causalitet: allt måste bafva en ratio sufficiens eller determinans i tiden.
Då alla yttringar af menskliga friheten äfven måste hafva en sådan,
så uppvisades densamma i känslan af lust och olust, hvilken åter, be-
!) Jmfr Ritter, Geschichte der Philosophie XI, s. 72 ff. — Erdmann, Ge-
schichte der neuern Philosophie II, I, s, 31 f. — Ribbing, Om Pantheis-
men s& 112 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
