Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om möjligheten af Historiens Philosophi. 45
föreställningens form, och det är således med rätta Hegel förklarar sta-
ten för ”den gudomliga idéen sjelf sådan hon på jorden finnes till” !).
På detta sätt kan man slutligen definiera verldshistorien såsom ”fram-
ställningen af andens gudomliga, absoluta process i hans högsta former,
af denna gradvisa fortgång, hvarigenom han når sin sanning och sitt
sjelfmedvetande” ?). De särskilta graderna af denna process få sina egen-
domliga principer från de folkindividualiteter, dem anden sätter och upp-
häfver, i hvilka han coneret uttrycker alla sidor af sin hela verklighet.
Vid denna nödvändiga utveckling afvisar dock Hegel tanken på den ab-
stracta nödvändigheten af ett blindt öde: då anden är i och för sig för-
nouft och hans försigvara är vetande, så blir historien en blott ur fri-
hetens eget begrepp nödvändig utveckling af förnuftets momenter d. v.
s. af sjelfmedvetande och frihet 3). Vidare är andens bistoria hans
handling: han gör sig till det han i sig är, till sitt eget verk genom
att utreda sig för sig sjelf, fatta sig såsom sådan +). Detta gäller vål
äfven om den särskilte folkanden, men så, att så snart verldsanden
hunnit göra honom till föremål för sjelfmedvetet tänka, upphäfves der-
igenom hans omedelbara tillvaro, och hans princip uppgår i en högre 5).
Sålunda framgår anden genom tänkats kraft, och die Weltgeschichte
blir das Weltgericht.
Den afgjordt pantheistiska tendensen af ofvan framställda åsigt fal-
ler lätt i ögonen. Vi vilja blott fästa uppmärksamheten vid några punk-
ter. Hegel har uttryckligen postulerat en förnuftig utveckling i histo-
rien, vidare satt friheten såsom hennes mål samt frihetens förverkligande
i staten såsom hennes egentliga object. Ser man närmare på saken, så
blifva alla tre ofvannämnda bestämningar illusoriska. En förnuftig ut-
veckling låter sig icke tänka utan ett sjelfständigt och från sinnligheten
fullt afskildt väsende, ty hvar eljest finna utvecklingens grund, lag och
ändamål? Hvad kan nemligen vara grund, då det absoluta ständigt be-
finner sig i utvecklingsprocess och salunda sjelft innebär en brist, hvad
kan uppställas som mått och lag, då allt är blott rörelse och blott rö-
relsen är, hvad kan tänkas som det slutliga målet, då motsägelsen hör
till det absolutas väsende och således i oändlighet förgäfves strätvar till
en verkligen absolut synthes? Man kan derföre med skäl mot Hegel sjelf
rikta den anmärkningen, som han gör öfver perfectibilitetstheorien, att
hans utveckling ”är utan bestämdt mål och syfte, liksom utan mått-
stock för förändringen: det bättre och fullkomligare, hvartill hon skall
1) A. st. ss. 46, 62. 2) A. st. 8. 62.
3) Philosophie des Rechts & 342.
4) Phil. des Rechts & 343, Hist. Phil. s. 87.
5) Hist. Phil. ss. 87, 91—23.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
