Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22 M. G. Rosenius.
samlingslif. Och sedan såsom motiv för denna sträfvan anförts, att
Christus är en, framställes ännu ett motiv, som ligger likasom ännu
något djupare, och är det förras innersta väsende, det nemligen, att
Fadren är en. Skall genom detta sednare tillägg intresset ökas, så
måste Christi enhet, såsom det anbefallda sträfvandets ögoumärke och
medelpunkt, sammanfalla med Fadrens, samt Christus och Fadren
vara ett. Och till en sådan tydning af sammanhanget i dess helhet
tyckas vi särskilt föranledas af slutorden: töv dq’ åvåg ratgög Ire0sÅ-
JFövru. xab es Eva örvra xal xwposarra. Härtill komma ändtligen de
uttryckliga utsagorna, att Gud, den i Christo uppenbarade, är allena
Gud Y).
Utgå vi nu tills vidare från den förutsättning, att, i likhet med
Sonen, äfven Anden är Gud, och detta på samma grund, väsensenheten
med Fadren, hvarmed då också dels Sonens och Andens inbördes vä-
sensenhet, dels enheten af det gudomliga väsendet i sig är gifven, så
blifver det vår närmaste uppgift, att visa, det de ap. Fäderna på
samma gång mellan Christus och Fadren samt mellan Christus och
Anden sätta en på det egendomliga af den i gudomens innersta vä-
sende försiggående eviga lifsverksamheten grundad karaktersåtskillnad.
Och vända vi då vår blick först åt den metafysiska sidan, så må det
erkännas, att de ap. Fäderna, oaktadt den enfald, som för deras dia-
lektik är utmärkande, icke blott ega uttryck för de karakteristiska
hufvudmomenterna i detta förhållande, utan ock med konseqvens an-
vända desamma. Hade de icke velat uttrycka den tanken, att Gud,
som är kärleken, genom en evig, af fri sjelfbestämning betingad lifs-
rörelse, från sin, såsom urtillstånd tänkbara, hvilande, åtskillnadslösa
oändlighet, evigt öfvergår i ett ömsesidighetsförhållande af oändlig kär-
leksbevisning, så förstå vi ej, hvarföre de just då, när fråga är om
ett stadium, om vi så få säga, af Guds tillvaro, der ett födande och
en födelse i någon annan mening, än den nu nämnda, vore otänkbar,
om Gud, den Allrahögste och om Christus använda benämningen Fa-
der och Son. Ty att dessa benämningar icke äro ett lån från om-
rådet af de till Christi menniskoblifvande hörande föreställningar, är
klart deraf, att dessa Fäder öfverallt skilja mellan en födelse ”efter
köttet” eller ”af Maria” och en födelse, hvilken de oftare såsom den
förras motsats blott antydningsvis påpeka än just uttryckligen nämna.
Och benämningen Fader får Gud aldrig vid talet om den lekamliga
t) Jfr Ign. Ep. ad Magn. 8. — Huru Läbkert, hvars i många hänseenden värde-
rika uppsats: Die Theologie der apost. Väter, vi ofta citerat, kunnat helt naket
framkasta det påståendet, att en de tre gudomspersonernas väsensenhet af de ap.
Fäderna ioke ens vore antydd (p. 628), är oss en olöslig gåta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
