Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De apostoliska Fädernas lära om Christi gudom. 5r
det kan visas, att man icke blott hållit sig sjelf skadeslös, utan ock
tuktande och tillrättavisande vändt sig emot dem, från hvilka ett in-
trång var att befara. Och härom öfvertyga oss först de många stäl-
len, der den gnostiska doketismen angripes. Vi hafva redan sett, att
Gnosticismen, på grund af den evigt bestående motsats, som den,
i likhet med Philo, låter emellan den ideela och materiela verlden
förefinnas, konseqvent förnekar Christi naturers personliga enhet.
Och detta omsider så, att den menskliga naturens verklighet för-
nekas. Emot denna villfarelse vända sig nu isynnerhet Ignatius och
Polykarpus. Den förre anspelar uttryckligen på sin tids heretiska
yväds, då han, Ep. ad Eph. 17 talar om den lärdom, som fås af
denna verldens furste och säger: ”Hvarföre äro vi icke alla visa,
hvarföre anamma vi icke alla Guds visdom (yvdd:s), som är Je-
sus Christus” 1). Så heter det vidare k. 19: ”Okunnigheten är för-
jagad, och det gamla riket störtadt, sedan Gud uppenbarat sig såsom
menniska (åvIQwrnxiyes)”. I antidoketisk syftning säger han ock Ep.
ad Smyrn. k. 1: ”I veten, att Herren, som i sanning och verklighet
var af Davids säd efter köttet, men Guds Son efter Guds vilja och
makt, verkligt föddes af jungfrun och verkligt blef för vår skull kors-
fäst”; k. 2: ”Allt detta led han för vår skull, att vi måtte saliga
varda. Och detta led han verkligt, såsom han ock verkligt uppväckte
sig sjelf från de döda”; £. 3: ”Efter uppståndelsen åt han med dem
och drack såsom en naturlig menniska (ccepxsxös), ehuru andligen med
Fadren förenad.” En mera polemisk karakter antar denna bekännelse
k. 4: "Varna vill jag för vilddjur i menniskoskepnad. Sådana bören I
icke anamma och med dem, om möjligt är, ingen umgängelse hafva.
Bedjen allenast för dem, att de måtte bättra sig. Lätt kan detta ej
ske, men Jesus Christus, vårt sanna lif, har makt att det göra. , Men.
är nu så, att vår Herre utfört sitt verk endast till skenet. (så doxstv),
då är ock jag bunden endast till skenet. Men hvarföre har jag då lem-
nat mig sjelf åt döden, åt eld, svärd och vilddjur? Dock, ja närmare
svärdet, desto närmare Gud. Att vara hos vilddjaren , är att vara hos
Gud, blott man är i Jesu Christi namn. Jag vill lida. allt, för, att få
lida med honom. Han sjelf ger mig styrka; som i allt blef menniska.
(véAssos äPQwrros)”. Blott det afskyvärda i dessa vilsefarandes för-
nekelse är orsaken, att vi ej få höra deras namn. Så heter det k. 5:
"Hvad gagnar det mig, om någon berömmer mig, men hädar min
Herre, förnekande, att han antagit mandom (ww) öpoloysr avröv sagxo-
gögox)? Den som nu detta icke bekänner, han har helt förnekat ho-
5) Jfr k. 18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
