Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
56 M. G. Rosenius.
ord verkligen äro af den uppgifne författaren, så synes nu ar dem
framgå, att redan Simon Magus haft en emanatistisk seonlära, lik-
nande Valentini, och att äfven hos honom osys tillhört det första två-
talet, och, såsom den qvinliga parten, utgjort den allt födande prin-
cipen. Det är då i hög grad sannolikt, att just denna i Simon Magi
gnostiska system först uppträdande de ändliga varelsernas urgrund va-
rit det föremål, som Ignatius med de ifrågavarande orden åsyftat. Nå-
gonting i denna sak sannolikare har åtminstone icke ännu kunnat före-
bringas. Och hvad skilda meningar icke förmå göra tvifvelakttgt, är
att det åsyftade föremålet tillhört något af de gnostiska systemer, som
, före Ignatius voro gängse, eller under hans tid höllo på att bildas.
Ignatius, den mest framstående bland de ap. F., har således ut-
tryckligt förkastande vändt sig emot Gunosticismens grundtanke, att
nemligen förhållandet mellan Gud och verlden vore genom något änd-
ligt förmedladt. Såsom redan blifvit anmärkt, har han då ock vändt
sig emot alla de försök till förklaring af detta förhållande, hvilkas
princip är densamma, som Gnosticismens. Och knappast kande väl
från den apostoliska traditionens medelpunkt utgå en protest af mera
genomgripande dogmatisk betydelse. Ty här äro vi just vid den stora
skiljevägen mellan supranaturalism och naturalism, mellan ett skrift-
enligt erkännande å ena sidan, att menniskan, af intet skapad af Gud
och från honom affallen, för att kunna uppnå sitt lifs bestämmelse,
behöfver en restitution genom ett nytt skapande, ett öfvernaturligt den
frälsande nådens ingripande i hennes genom synden störda andliga lifs-
utveckling, samt å andra sidan ett deremot stridande antagande, att
menniskan, redan i och genom sitt väsende med Gud till ett förenad
och ur stånd således, att från honom affalla, har i sig sjelf vehiklet
för sitt högsta goda, och följaktligen icke för sin bestämmelses upp-
nående behöfver något annat; mellan det erkännaudet å ena sidan, att
Gud sjelf fyller afståndet mellan det oändliga och ändliga, utan att
derföre blifva ändlig, och att han sjelf, genom att antaga mandom,
blifvit den kraft i menskligheten, som denna i sig sjelf saknar, samt
å andra sidan det antagandet, att just det ändligas eget innersta vä-
sende är något af Gud, att följaktligen en förmedling mellan Gud och
ett ändligt väsende kan ega rum endast i den mening, att mellan dem
båda står ett högre ändligt, och att således särskilt menniskornas med-
lare hörer under denna kategori. Den stora, alla mensklighetens hög-
sta intressen omfattande principfrågan, om hvars riktiga eller orik-
tiga besvarande endast konseqvenserna kunna afgifva ett allmängiltigt
vittnesbörd !), är här i apostolisk enkelhet besvarad, men tillika med
3) Ife Matth. 7: 16.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
