Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
heden > d - ad AN
De apostoliska Fädernas lära om Christi gudom. 61
verkligt uppväckte sig sjelf”; k. 4: ”Men är nu så, att vår Herre ut-
fört sitt verk endast till skenet, då är ock jag bunden endast till skenet”.
Och likaså Ep. ad Trall. 10: ”Om så är, att han lidit endast till skenet,
hvarföre är då jag bunden?” Här är den angripna villfarelsens egen-
domliga föreställningssätt, såväl från den negativa, som positiva sidan,
så tydligt angifvet, att någon tvekan omöjligen kan uppstå hvarken om
det åsyftade föremålet i allmänhet, eller om den särskilta form deraf,
hvaröfver en förkastelse här skulle uttalas.
Den fasta position, som de ap. F. sålunda visa sig i förhållande
till sin tids vådligaste rationalistiska företeelser hafva intagit, är nu
jast det, som i dogmbhistoriskt hänseende förnämligast häfdar deras be-
tydenhet. Ty såsom deras dom rörande Gnosticismen, eller tidens teo-
sofiska läror i allmänhet, på samma gång var en dom öfver alla före-
gående tiders deduktioner ur samma princip, så träffade den derjemte
allt, som någonsin sedan derur kunde komma att deduceras. Visst är
ock, att alla de teorier, som sedan uppstått, till förnekande vare sig af
Christi sanna gudom eller hans sanna mensklighet, till sina grundele-
menter återfinnas i denna den kristnade panteismens härd. De hela
den kristna kyrkans historia genomgående, ständigt ånyo upptända stri-
derna om Medlarens person äro i sjelfva verket endast ett upprepadt
utgående från den philoniskt-gnostiska teosofiens principer: antagandet
att det oändliga, såsom i sig absolut bestämningslöst, med det ändliga,
såsom bestämdt, står i ingen omedelbar beröring, samt det deraf för-
anledda försöket, att, genom ett ändligt i dess största tänkbara ut-
sträckning öfvervinna detta afstånd. Kristendomen hade löst svårighe-
ten i denna uppgift medelst upplysning derom, att Gud, utan att vara
det ändliga, omedelbart försänker sig deruti. Förmådde man nu icke
att, såsom kristendomen, se motsatserna försonade, så återstod för dem,
som dock i hufvudsaken ville vid dess bekännelse om Christus förblifva,
endast att, under närmare eller fjermare anslutning till de elementer af
nämnda spekulation, hvilka man efter olika ståndpunkt fann mest an-
slående, antaga, antiogen att Medlaren vore ett ändligt väsende, samt
då försöka, att så godt sig göra lät, på detta öfverflytta gudomlighe-
tens attributer, eller ock, att han var den oändlige, samt då försöka,
att med antagandet af det oändligas absoluta åtskillnadslöshet, så godt
ske kunde, förlika den åtskillnad, som för den kristna bekännelsen fin-
nes såväl i gudomens inre lif, som i dess manifestation inom sinne-
verlden.
Med afseende särskilt på Christi gudom, visade sig nu detta den
teosofiska spekulationens inflytande derhän, att redan det andra seklets
apologeter, för hvilka apokryfernas och Philos logoslära började blifva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
