Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6a M G. Rosenius.
er vigtig ledtråd, i allmänhet betraktade Logos såsom en emanation
ur Guds väsende, z0wrov yfyvypa. Så Justinus, Tatianus och Athe-
nagoras, under det deremot Theophilus tyckes fallit på den motsatta
sidan, att anse Logos ursprungligen opersonligt tillvarande, blott såsom
Guds veög xal gedvgss, och först sedan, Örrörs gISYcEv Ö JFecg,
hafva i och genom sin menskliga födelse fått personlig tillvaro. Åfven
Tertullianus, med sin annars stränga ortodoxi, synes hafva lutat åt
de förstnämndas mening. Ur denna framgick helt naturligt det sedan
så gängse antagandet, att Sonen vore Fadren subordinerad, i det mel-
lan hans och Fadrens väsende vore en qvantitativ åtskillnad. Så hos
Ireneus och Clemens Alexandrinus, hvilkas åsigt dock icke är konse-
qvent genomförd !). Till ett afgjordt subordinerande fortgår deremot
Origenes. Vanligen antages, att detta skett, icke till följd af Gnosti-
cismens inflytande, utan i motsats dertill. Sannolikast synes dock, att
han tillegnat sig sin föregångare Clemens’ emanatistiska uppfattning af
Logos, såsom ett devrsgoy aissov ?), men att, då han ansattes å ena
sidan af Monarchianerna, och derföre gjorde ådagaläggandet af Sonens
personlighet till en hufvudsaklig uppgift, han å andra sidan fann ett
hinder i emanationsläran, som till följe af sin natur alltid måste för
personlighetsbegreppet vara ett mindre tjenligt substrat, och derföre icke
längre fasthöll denna lära. Hans antagande var, att Sonen i förhål-
lande till Fadren var, icke blott örsoxeluevog, utan ock öSrsegog war"
ototav. Den historiska fortgången af ett främmande kristologiskt ele-
ment röjer sig vidare i den psendoclementinska Ebionitismen, en sam-
mansättning och egendomlig ombildning af gammaltestamentlig Mono-
teism, Philonism och Gnosticism. Gud, övtog öv, är enligt denna
lära allt, och utom honom intet. Materien är ur honom emanerad och
verlden af honom skapad. Men detta är blott en rörelse på ytan af
hans väsende. I kraft häraf kan han, ehuru god, rättfärdig och ett
personligt väsende, icke omedelbart och personligen uppenbara sig. Chri-
stus, Adam, Guds Son, är menniskans idé, en evig, skapad kraft, som
då och då i utomordentliga menniskor, såsom Adam, Moses, Jesus an-
tar personlighet och yttre gestalt 3). Att grunddragen här äro deisti-
ska behöfver knappt påpekas. Sannolikt är ock, att vi här hafva den
egentliga källådran till denna tids dynamiska upitarism, såsom hos
Theodotus, Artemon och Paulus af Samosata ’). På samma grund-
?) Jfr med afseende på den sistnämnde Lammer, Clemeontis Al. de döyg doctrine.
2) Jfe samma st.
?) Jfr Dorner a. st. p. 324—50.
$) Jfr Hogenbach, Lebrb. d. Dogmengesch. p. 102.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
