Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
66 M. G. Rosenius.
sta person. Men denna förutsättning är af de ap. Fädernas skrifter
hvarken grammatiskt eller dogmatiskt föranledd. Ty äfven de, som
undantagsvis här vilja se tecken till en falsk föreställning, medgifva
dock, att dessa skrifter annars så till uttryck som tanke hafva tre-
enighetsläran oförfalskad. Och om så är, så är ock tydligt, att be-
greppet Gud; såsom gemensamt för gudomens tre personer, icke heller
i och för sig kan utmärka någon viss. Detta begrepps hänsyftning på
en viss gudomsperson måste ju alltid bero af en närmare bibestäm-
ning, som då är att finna i de idiomer, hvilka der, hvarest gudoms-
personerna äro medelst sina karakteristiska termer utmärkta, respektive
tillkomma desamma. Beskyllningen för patripassianism kan följaktligen
icke hos de ap. Fäderna sjelfva hafva sin grund. Men derjemte be-
höfva vi, för att anföra ett exempel på något detta åskådningssätt all-
deles motsatt, blott erinra om den ofvan anförda hos Hermas, Sim. 5:
2, 5, 6, förekommande bilden af Christi återlösningsverk, i hvilken inne-
hålles, att husbonden vistas utomlands, peregre profectus, under det
tjenaren förrättar arbetet i hans vingård. Till modalismen i sin helhet
står ock de ap. Fädernas kristologi i ett lika främmande förhållande.
Att uppvisa detta vore blott den negativa användningen af hvad som
vid den ofvan skedda framställningen af deras trinitariska grundbegrepp
blifvit anfördt. Vi erinra här blott, att Christus under det eviga pre-
existerandets immanens i gudomen är Guds Son, att han under sin
jordiska försonareverksamhet till Fadren innehar en tjenares ställning
till sin husbonde, och ändtligen att, då han blifvit i gudomen åter
upptagen och säges ”åter vara i Fadren”, det personliga förhållandet
ännu fortfar.
Målet för vår afbandling börjar vara nära. Det återstår oss blott
att öfver de ap. Fädernas ställning till de mest framstående bland se-
dan uppkomna dogmatiska företeelser i fråga om Christi gudoms för-
hållande till menniskonaturen likaledes taga en öfverblick. Och om
dervid förvillelserna gifva sig till känna förnämligast deruti, att de
båda naturerna antingen sammanblandas eller ock ända till den per-
sonliga föreningens upphäfvande isärhållas, så afspeglar sig äfven deri,
enligt den öfvertygelse, vi ofvan uttalat, den philoniskt-gnostiska åskåd-
ningens mäktiga inflytelse. Ty det ena drifbjulet i denna var den pla-
tonska panteismens tendens, att upphäfva all väsensåtskillnad och, un-
der det att det oändliga likasom utgöt sin själ i en verld af idel änd-
lighet, upphöja det ändliga till ett slags oändlighet, det menskliga till
något gudomligt. Närmast efter den gnostiska Ebionitismen visar sig
nu den första ansatsen till en reproduktion af denna förblandnings-
teori, såvidt fråga var om Christi naturers inbördes förhållande, hos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
