Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De apostoliska Fädernas lära om Christi gudom. 67
den platoniskt bildade Apollinaris af Laodicea, hvilken icke mindre
under anslutning till den store tänkarens tredelniug af menniskans vä-
sende i »oös, Yvyf och söka !), än i öfverensstämmelse med den
paulinska tredelningen, antog hos menniskan i allmänhet tillvaron af
nyveöpa, YWvxrj och söka, men hos Christus satte i stället för zysöpo
hans gudomliga natur. Han åsyftade härmed att komma öfver svå-
righeten, att nöjaktigt förklara, huru tvenne väsendens personlighet
kunnat blifva en enda. Men om han med detta försök skulle vinna
något annat, än att blott inom det formelt menskliga hafva förflyttat
den tvåfald, han ville undkomma, så måste derjemte det sålunda i
menniskonaturen inkomna så genomtränga de öfriga delarna, och dessa
dermed så införlifvas, att i sjelfva verket någon skillnad mellan gu-
domligt och menskligt icke mer återstod. På grund af denna naturer-
nas sammansmältning och deraf beroende identitet, antog också han
bland annat, att äfven det lekamliga hos Christus borde tillbedjas.
Så började nu panteismen att, särskilt i läran om Christi mandom,
låta hela sin energi förnimmas. Hvad Apollinaris hade påbegynt, fort-
satte Monofysiterna?), och man kom till det antagandet, att hos den
menniskoblifne Christus fanns blott en natur, den gudomliga, i det
nemligen denna till full likartenhet med sig förvandlat och i sig upp-
tagit den menskliga. Denna sats, i hvilken vi märka pulserandet af
den gnostiska föreställningen om Gud, såsom den urgrund, ur hvilken
allt framgår och till hvilken allt vänder åter, utbildades sedan hos
somliga derhän, att Christi lekamen sades vara oskapad och tiil sin
natur oförgänglig samt hans menskliga verksamhet af det ändligas b–
gränsningar oberoende. Åter i den motsatta riktningen, den nestorian=
ska, hvilken så isärhöll Christi naturer, att emellan dem blef rådande
sparare ett förbund, är en förening, återkomma i sjelfva verket den
gnostiska Doketismens grundmotiver. Ty såsom denna sistnämnda, för
hvilken materien var den emot Gud fiendtliga principen, ville, genom
att göra Christi menskliga natur till något blott skenbart, undgå det
motsägande antagandet, att Gud ingått förening med något materielt,
så var det ock i ett åtminstone likartadt dualistiskt intresse, som den
förstnämnda fasthöll, det vore emellan Christi naturer att antaga endast
ett samband eller samvarande, icke ett verkligt ömsesidigt införlifvande
och en personlig enhet, på grund hvaraf den enas egendomliga predika-
ter uppbures äfven af den andra. Sin vidare utbildning har denna
noppfattning erhållit såväl i Adoptianismen, som inom den Reformerta
kyrkan.
3?) Jfr Baumgarten-Crusius. II. 160.
2) Jir Hagenbach a. st. p. 230 not. 2.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
