Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
72 M. G. Rosenius.
börande den mandom (code5), hvari gudomen försänkt sig, är såsom ett
oändligt centrum inneboende. Vi förstå icke rätt, kuru den fulla enheten
mellan den gudomliga och menskliga personligheten är att: tänka. Men
vi anse densamma hvila på en såväl metafysisk, som etisk grund. Så-
tillvida en metafysisk, som menniskonaturens tillvaro är en produkt af
Guds allmakt !). Men tillika en etisk, såvida menniskan har i sin för-
måga och bestämmelse, att med Guds vilja uppnå den högsta tänkbara
harmoni 2). Vi tro då ock, att Gud, som skapar äfven det personliga
litvet och följaktligen kan göra detta till form för sin uppenbarelse,
när han med sitt väsendes hela fullhet tar sin boning i en individuel
mensklig personlighet, kan vara ett dermed, och detta, för att anföra
något i någon mån analogt, på samma sätt, som vår själ är ett med
vår kropp, eller konstnärens med det verk, han frambragt, utan att
derföre den specifika åtskillnaden mellan oändligt och ändligt, gudom-
ligt och menskligt skulle hafva upphört. I denna riktning synes det
oss, såsom skulle, för att åstadkomma en ljusning i det dunkla, ännu
något af en värdigare hand kunna göras. Men tillsvidare och sålänge
den sanningen, att Christus är ”den nya menniskan” förehålles oss så-
som en, icke blott vägledande, utan ock varnande fingervisning, vilja
vi, efter deras föredöme, som påpekat densamma, med afseende på det
för tanken ännu ogenomträngliga taga vårt förnuft till fånga under
samme Mästares lydnad.
Det vigtigaste af de resultater, till hvilka vi under denna under-
sökning trott oss komma, synes oss nu vara dels den nära öfverens-
stämmelse, hvari vi fannit de ap. Fädernas lära om Christi gudom stå
med den vi anse såsom N. Testamentets, dels det bestämdt uttalade
motsatsförhållande, som vi mellan denna och den samtidigt gängse teo-
sofiska logosläran funnit rådande. Det förra, såsom en bekräftelse på
den fullt bestämda karakter, som denna lära redan i den gemensamma
källan hade autagit, eger betydelse såväl ur exegetisk, som konfessio-
nel synpunkt betraktadt. Ty i sanningens vågskål kan af skrifttolkaren
omöjligen en bättre tyngd läggas, än ett vittnesbörd från dem, som
voro de heliga författarenas närmaste lärjungar och omedelbart från
dem hade hemtat hvad de åt efterverlden öfverlemnade. Om åter i
1) Jfe Ap.G. 17: 29.
2) Jfr Sjette ekumeniska mötets beslut, hvari bland annat om de båda viljorna
i Christo orden lyda så: 4to gqvcxa deljuata (xngorrouev) ovy UnsvartTioer CM
ånöpusvor tå ävIpdnivor avtod Jilnua, xal ul AävTIRIRTO H ÅVTO-
nRalaior, pällov pir obv nal öRorTu ssd övov TÖ Hrigp avTOö xal Ra-
sdevoi BeljuaT..
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
