Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De apostoliska Fädernas lära om Christi gudom. Kål
menskliga, som sitt gudomliga medvetande”; att gudamenniskan ”vet
sig med sitt menskliga medvetande såsom den menniska, hvilken är
Gud, och med sitt gudomliga medvetande såsom den Gud, hvilken är
menniska”, eller att ”hans menskliga sjelfmedvetande är menskligt med-
vetande om hans gudamenskliga Jag, och hans gudomliga sjelfmedve-
tande gudomligt medvetande om samma gudamenskliga Jag”. Mutätis
mutandis skulle det på samma sätt förhålla sig med Guodamenniskans
vilja. Vi kunna emellertid icke undertrycka känslan af mågot otill-
fredsställande i hela denna argumentation. Ty utom det att vi icke
anse den kristna uppenbarelsens hemlighetsfullaste föremål böra så be-
handlas, som vore möjligheten af en uttömmande bevisning på förhand
gifven, synes här äfven i sak något återstå att önska. Det är nemli-
gen till en början icke lätt att inse, hvari det gudomliga och mensk-
liga vetandets eller ock det gudomliga och menskliga viljandets väsendt-
liga skiljaktighet har sin grund, såvida den icke får sökas i dessa före-
teelsers verkande orsak, eller hvad man betecknat såsom ”personlig-
hetens innersta kärna och väsende”. Att i detta innersta statuera
åtskillnadslös enhet, under fasthållande af de derur framgående yttrin-
garnas väsendtliga skiljaktighet, bär omisskänneligen en, så att säga,
modalistisk anstrykning, och tyckes icke kunna med kausalitetslagens
fordringar stå rätt tillsammans. Lika svårfattligt är det antagandet,
att Christus med sitt menskliga medvetande vet sig såsom den men-
niska, som är Gud, eller att han med sitt gudomliga medvetande vet
sig såsom den Gud, som är menniska. Ty såvida ett menskligt med-
vetande är det, som har en menniska till subjekt, och ett gudomligt
medvetande det, som har Gud till subjekt, så kan det menskliga med-
vetandet veta sig endast såsom menniska, och det gudomliga endast så-
som Gud. Med det angifna resultatet, att Gudamenniskans säväl gu-
domliga, som menskliga medvetande skulle hafva samma objekt, Guda-
menniskan sjelf, kunna vi följaktligen icke anse den förelagda uppgiften
löst. Och vi tro oss häri finna blott en förnyad bekräftelse derpå, att
Christus är ”den nya menniskan”, och att det nya i hans person icke
medgifver en fullt tillfredsställande lösning, emedan dess innehåll är ett
öfvernaturligt och icke låter sig i det menskliga vetandets former helt
inrymmas. Berömvärdt är hvarje försök att, om möjligt, höja före-
ställningen om detta mysterium till högre klarhet. Men hellre än att
beträda denna af en svindlande dialektik anvisade väg, skulle vi vilja
söka ett rärmande till det aldrig fallt upphinneliga nya genom det an-
tagande, att i Gudamenniskan verkligen finnes äfven en mensklig per-
sonlighet, men att den gudomliga, absoluta, af det ändligas begräns-
ningar oberoende personligheten uti denna menskliga, såsom just till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
