Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om Commodum Possessionis och Besittningsskydd. 19
det ursprungliga hafva varit en besittning animo domini, så är dock så
mycket säkert att, enligt de oss föreliggande rättskällorna, ett interdict-
skydd för possessio äfven i vidsträcktare mening eger rum. Så säges
pantcreditor 1) hafva sådan besittning som gifver interdict-skydd; och
med emphyteuta ?), sequester 3) och precario accipiens 4) antages van-
ligen, på anförda skäl, samma förhållande ega rum 53).
Denna besittning i inskränkt mening (possessio ad interdicta) be-
stämmes nu närmare på följande sätt.
Hvad subjectet angår, så kunde endast de besitta, som kunde hafva
förmögenhetsrättigheter. De som voro in aliena potestate kunde derför
ej besitta 6), således ej filii familias 7), ej servi. Lika med de senare
betraktades de, som kommit i krigsfångenskap. Hvad objectet beträffar,
så kunde egentligen blott kroppsliga ting besittas 3). (Dock kunde ej
alla sådana besittas, nämligen ej res sacre och religiosee). En person
kunde derför ej besittas; men servi betraktades ej såsom personer.
Samma sak kunde ej i sin helhet besittas af flera. Deremot finnes in-
genting som hindrar att flera kunna besitta samma sak till bestämda
snimus domini lärer väl ej förekomma i källorna (se Sintenis anf. st. o. Bruns, 38.
4), men Bruns anför ur Theophili (en af förf. till Justiniawi Institutioner) Para-
pbras ett ställe der besittning bestämmes såsom xeatoyij Yvyg dsendlortos. — Det
antagligaste synes vara att besittning animo domini, såsom det hufvudsakligaste
och, åtminstone under mera ursprungliga sociala förhållanden, vanligaste fallet, gif-
vit färg åt framställningen af possessio öfverhufvud och att först senare de fall,
hvilka af v. Savigny sammanfattas under benämningen härledd besittning, blifvit
särskildt bebandlade. Att åter endast dessa hit hänförts, att ej t. ex. conductor
erhållit interliet-skydd likaväl som emphyteuta, och commodatarius likaväl som
precario accipiens, torde väl endast kunna historiskt förklaras.
3) L. 16 D. de adqu. v. a. p. (41. 2).
2) L. 15 8 1 D. qui satisdare etc. (2. 8).
3) L. 17 $ 1 D. depositi vel contra (16. 3).
+) L. 4 & 1 D. de precario.
3) v. Sav. ($$ 23—25) antager att sådan härledd besittning alltid eger rum vid
pignus och emphyteusis, efter regeln (då ej motsatsen öfverenskommits) vid preca-
rium och undantagsvis (då det särskildt öfverenskommits) vid sequestrum. Honom
följa helt och hållet v. Keller (anf. st. s. 226) och Möhlenbruch (anf. st. s. 50).
Äfven Bruns (anf. st. ss. 5—11) är hufvudsakligen af samma åsigt. Puchta (anf.
st. s. 271) autager interdict-besittning blott vid pigpus (såsom regel) och vid seque-
strum (såsom undantag).
$) L. 49 & D. de a. v. a. p. (41. 2).
1) Nämligen efter den äldre rätten. Men då, enligt den nyare, filii familias
kunde hafva egen förmögenhet, så kan derefter ej beller någon personlig incapabili-
tet att besitta antagas. Jfr v. Sav. anf. st. s. 98.
8) Possideri autem possunt, que sunt corporalia. L. 3 pr. D. de a v. a. p.
(41. 2). Denna regel modifierades dock på det sätt, som vidare skall visas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
