Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20 1 S. Landtmanson.
delar. — Ehura således Romarne ej antogo någon egentlig besittning
kunna ega rum af andra än kroppsliga ting, hafva de dock för vissa
slag af rättigheter — servituter och superficies — infört ett possesso-
riskt skydd och derför i afseende på dessa antagit ett förhållande, ana-
logt med det, som eger rum vid egentlig besittning och betecknat detta
förhållande med namnet ”quasi-possessio” 1). I förvärfvandet af besitt-
ning ingå två momenter: den som skall förvärfva besittning måste in-
träda i det physiska förhållande till saken, att han kan uteslutande iu-
verka på densamma, och det med viljan riktad på juridisk besittning ?).
Ettdera är ej tillräckligt. Men båda behöfva ej inträda i samma tids-
moment. Hvad nu det första momentet, apprehensionen, angår, så
fordras dertill ej något gripande af (vid lös egendom) eller något stå-
ende på (vid fast egendom) saken, utan det väsendtliga är möjligheten
af en omedelbar inverkan på densamma 3). När denna möjlighet skall
antagas hafva inträdt beror på de särskilda omständigheterna i hvarje
fall. En mängd sådana anföras och behandlas casuistiskt i källorna.
Det är emellertid ej nödvändigt att den, som skall förvärfva besittnin-
gen sjelf inträder i det physiska maktförhållandet till saken. En annan
kan göra det i hans ställe. För att någon på detta sätt skall genom
en annans apprehension förvärfva besittning fordras först och främst
att denne i allmänhet skall vara capabel af vilja och, efter regeln, att
han skall vilja förvärfva besittningen för den andre (ty vill han henne
för sig, så förvärfvar han henne ock för sig, så vida han i allmänhet
kan det); vidare, efter regeln, att den, för hvilken besittningen förvärf-
1!) L. 10 pr. D. si servitus (8. 5) m. £. — Huru Romarne närmare uppfattat
detta förhållande är väl tvifvelaktigt. Bruns anser (s 81) att de utgått från sin
uppfattning af rättigheter såsom res incorporales och till följe deraf antagit att rät-
tigheter väl icke egentligen, men dock på visst sätt kunde besittas. Härvid måste
det dock förefalla besynnerligt att de, med en sådan uppfattning, inskränkt quafi-
possessio till servituts-besittning. Men detta torde väl rättast förklaras på det sätt,
som Bruns angifver, då han fortsätter: ”Ubrigens scheint es aber, als ob diese theore-
tische Auffassung der quasi-possessio keineswegs den Ausgang fär ihre praktische
Behandlung, namentlich ihren Schutz durch Interdicte gebildet habe. Diese scheinen
vielmehr zuerst rein durch das praktische Bedärfniss hervorgerufen, und vom Prätor
ohne alle Beziehung auf den Begriff einer quasi-possessio eingeföhrt zu sein, und
erst später scheint dann die Wissenschaft die Ähnlichkeit mit dem Sachenbesitze
bei ihnen hervorgehoben, und ihnen daher den Begriff der quasi-possessio unterge-
legt, oder eigentlich auch mehr nur mit ihnen verbunden zu haben”.
3) v. Sav. sammanfattar (s. 92) under benämningen animus possidendi både den
vilja, som antages ega rum vid ursprunglig och den som antages ega rum vid bär-
ledd besittning.
3) Lfr v. Sav. anf. st. $$ 14—18.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
