Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
30 L S. Landtmanson.
utslaget så: uti possidetis, ita possideatis, d. v. s. lemna sjelfva besitt-
ningsfrågan oafgjord och blott förbjuda parterna å båda sidor våldsam-
heter, för att sålunda förmå endera att anställa en petitorisk talan.
Efter ett utslag af Innocentius IV i en dylik fråga blef likväl den
grundsatsen antagen att, der båda parterna bevisade felfria besittnings-
handlingar, skulle afseende äfven göras dels på hvilkendera kunde för
sig framställa flere och bättre vittnen, dels på kvilkendera kunde visa
besittningens högre ålder samt rättstitel. Efter Bruns’ mening!) är det
likväl ej såsom särskilda qvalificationer hos besittningen som hennes
ålder och titel gifva företräde, så som skulle titulerad besittning skyddas
framför enkel, utan blott emedan de grundlägga den presumtion att
motpartens skenbart visade besittning i sjelfva verket dock ej är någon
besittning.
Äfven af det institut, som senare kallades Possessorium sum-
mariissimum, finnas de första spåren i Canoniska Rätten. Innocen-
tius IV gifver nämligen i sin commentar till Decretalerne den före-
skrift att, då två samtidigt påstå sig besitta eller samtidigt vilja till-
välla sig besittningen och fara är förhanden att de skola gripa till
vapen mot hvarandra ("si ibi est timor armorum”), domaren skulle för-
bjuda båda hvarje besitttningshandling eller försök att tillvälla sig
besittningen och i förra fallet ”ex officio suo de plano et sine libello
cognoscere quis possideat", i senare fallet ”cognoscere quis potiora
habeat jura.” Skilnaden mellan detta förfarande och det vid I. uti
possidetis, för hvilket det sättes i stället är den att vid det förra
domaren ex officio och utan att afvakta det possessoriska anspråket
afgör om besittningen. Skilnaden ligger således ej deri att förfaran-
det här skulle vara summariskt och provisoriskt. Först i Italiens
verldsliga rätt är det emellertid som P. summ. egentligen utbildats.
Två ståndpunkter kunna här urskiljas. Den ena ansluter sig till den
ståndpunkt som Canoniska Rätten förut intagit. Förbudet mot ut-
öfvandet af besittningshandlingar uppfattades nu såsom en egentlig
sequestration. Men härvid uppställde man äfven den satsen att do-
maren ej borde skrida till denna innan han förut anställt en sum-
!) Denna mening bestrider Delbräck. Hans åsigt är (anf. st. s. 85) att
den äldre Tyska rätten, som egentligen ej hade någon possessorisk talan,
deremot hade en petitorisk ("die dingliche Klage”), som tillät en relativ be-
visning, om hvilken grundsatserna efter den nyare terminologien skulle heta:
äldre besittning går före yngre, bättre rätt (titel) går före äldre besittning,
vid lika ålder och rättstitel går närvarande besittning före. Han anser nu
att vid det i texten nämnda afgörande det är denna den äldre Tyska rät-
tens grundsats som framträder (sidd. 117 ff.).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
