Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6 E. V. Nordling,
och äfven hvad ännu i dag kallas vad, vadslagning !). Vid sakeös
hänskjutande under högre rätt erbjöd nämligen parten domaren vad
att domen skulle blifva i högre rätt af annat innehåll. Domaren synes
hafva varit skyldig att antaga vadet, hvarefter han och den vädjande
&å ömse sidor i taka händer nedsatte en bestämd vadepenning, hvilken
tillföll domaren, om hans beslut blef fast, eljest den vädjande parten.
Enligt Landslagarne skulle häradshöfding nedsätta dubbel vadepenning
emot parten; hvarjemte den fördelning påbjöds, att den vinnande skulle
erhålla endast en tredjedel af den andres vad, hvilket i öfrigt till lika
delar tillföll lagmannen och häradet. Enahanda förhållanden gällde
äfven med afseende på vad emot lagmans dom, blott att konungen i
afseende på delaktighet i vadet trädde i lagmannens ställe, samt att
häradshöfdingen lika väl som den enskilde parten egde erbjuda lag-
mannen vad 2). I städerna hade jemväl under tiden utbildat sig tvänne
domstolar af olika myndighet, "en ute å torgeno”, hvilken sedan er-
bållit benämningen Kämners-rätt, och den andra, eller Rådstufvu-Rät-
ten, ”inne å Rådhstufwonne”; och Stadslagen omtalar vad från den
förre under den senare och från denne under konungen 2). Vid alla
dessa ofvannämnda domstolar, drogos alla mål medelst vad under högre
domares pröfning, så att detta var det enda af lag erkända remediom
juris, hvarigenom ett mål öfvergick från lägre till högre instance. För
öfrigt är att anmärka, att någon stadgad instance-ordning i den me-
ning, att intet mål fick af högre myndighet upptagas, innan detsamma
af den närmast underordnade blifvit afgjordt, ej är bekant för vår äldre
rättsförfattning. Tvärtom kunde en rätts-sökande efter behag, med
förbigående af en eller båda lägre instancerna, omedelbart andraga sin
sak inför en högre eller den högsta. Undantag funnos visserligen för
vissa mål, hvilka endast vid det ena eller andra tinget kunde skär-
skådas och dömas; men såsom regel rådde i nämnda hänseende full-
komlig frihet. Derigenom hände det att konungen, såsom högste domare
och enär han derjemte hade särskild rättighet att bryta ”alla skrock-
och offsocknir” — d. v. 8. alla eljest lagliga beslut, som stodo i strid
med det sanna och rätta — och ”sannind uthleta” oberoende af den
lagliga formella bevisning, som kunde åstadkommas, blef öfverlupen
med en mängd mål, som alldeles icke eller ofullständigt blifvit utredda,
och hvilka han antingen måste visa ifrån sig eller utan tillräcklig viss-
het i saken afgöra. Sedan konungarne länge genom författningar, som
!) U.-L. pingm. B. 10. Söd.L. pingm. B. 8. Ä. Vm.L. pingm. B. 3.
Y. Vm.-L., pingm. B. 14 och 19. H.-L. pingm. B. 11, m. £. ställen.
2) M. E. L.-L. pingm. B. 35 och 36. Chr. L.-L. Tingm. B. 38 och 39.
3) St.-L. Rådhst, B. 3—5.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
