Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om den fria Skottska kyrkans uppkomst. 7
lärde det att ogilla och förkasta. Om den nämnde utmärkte häfda-
tecknaren, åt hvilken kyrkan under så lång tid förtrodde ledningen
af sina angelägenheter och som bedömde alla fenomener inom den
högsta lifssferen ifrån sin historiska, politiska, sociala, på sin höjd
psychologiska synpunkt, kan med skäl sägas hvad vår Luther
yttrade om Erasmus: ”humana prevalent in eo plus quam divina.”
Hans åtgärder vittna tillräckligt, huru litet den af sin samtid, hvars
andas ädlaste uttryck han var, så högt berömde skriftställaren för-
stod sig på ett christligt och allvarligt folks religiösa behof. Hans
exempel lemnar ett slående bevis, huru den naturliga menniskan,
äfven i besittning af en hög grad af mensklig bildning och lärdom ;
likväl icke förnimmer det Guds anda tillbörer, icke intränger i him-
melrikets sanningar och hemligheter. Detta visar sig af hans för-
hållande både såsom författare och kyrkoman, ty enhet fanns till
fullt mått i den stoiskt ädle mannens hela lif och väsende. Till
den grad hade man i Skottland, såsom vid samma tid så godt som
öfverallt, släppt ur sigte en kyrkas skyldighet att genom mission
befordra ljusets spridande till hednafolk, att då på generalförsam-
liogen i Maj 1796 motioner i detta ämne inkommo från tvänne sy-
noder, rönte de ett stort och ifrigt motstånd från flere aktnings-
värda talare. Hamilton af Gladsmuir pröfvade det högligen för-
vändt och opraktiskt att meddela menniskor ljus i religionens san-
ningar innan deras seder först hade blifvit något hyfsade och för-
finade. Doctor Carlyle, en i församlingens tjenst grånad man,
förklarade med mycken värma att han, som i nära femtio år hade
haft äran att vara medlem af Skottska kyrkans Generalförsamling,
aldrig hört något dylikt förslag ej heller något, som vore så för-
tjent af en absolut och skoningslös förkastelse. Professor Hill
varnade mycket visligen sina bröder på mötet för de politiska rän-
ker och tilltag, som utan allt tvifvel lurade bakom bemödandet att
stifta missionssällekaper. Dylika skulle naturligtvis samla en fond:
denna fond skall sannolikt användas till skada för den bestående
ordningen och följaktligen vore det husets ovilkorliga skyldighet, att
mot förslag, som gingo ut på stiftande af sådana farliga föreningar,
sätta det allvarsammaste ogillande, det bestämdaste motstånd. Slik
bevisning och vältalighet kunde icke annat än segra i en tid, då
obekantskapen med andliga tiog så länge hade fört ordet och i ett
hus af för tillfället 102 medlemmar förkastades de framställda mo-
tionerna med 14 rösters öfvervigt.
Ljumheten segrade, men segrar af denna art plåga ej alltid vara
varaktiga inom Christi kyrka. Sedan äldre lyckligare tider fanns
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
