Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14 C. A. Toréa.
eftertryck för all öfverdrift i detta hänseende. Ingen slafvisk bok-
stafstjenst kan förevitas den evangelisk-lutherska culten. Man medgif-
ver, att de yttre kyrkobruken höra till fribetens område samt att den
trängande nöden, den christliga kärleken kunna inskränka bundenheten.
I motsats till catholikernas öfverskattande af sitt Missale Romanum er-
känner man samvetenas rätt äfven i afseende på det Gudstjenstliga
uttrycket på samma gång man behjertar och fasthåller den skada en
alltför stor föränderlighet i denna punkt kan medföra.
Presbyterianerna och våra reformerta vänner t. ex. i Skottland,
Schweiz, Frankrike vända sig af gammalt än i denna dag med stor
värma emot bruket af stående, fixa bönesätt. De yrka på Guds folks
rättighet att utan föreskrifna ord i frihet nalkas sin Gud. Ingen kyrko-
styrelse, mena de, har rätt att lägga bönens uttryck på tjenarens läp-
par, utan dessa uttryck borde få vara öfverlemnade åt hans egen pröf-
ning, åt hans fria val i de höga ögonblick, då han står inför den högt-
besutne för att öfver sig och öfver de dyrbara, honom betrodda många
själarne nedkalla frälsning och välsignelse. Ju större frihet, dess mer
intensitet: dess mer blir bönehandlingen i gudstjensten en källpunkt,
fram ur hvilken nådebevisningarne flöda till de hjelpbehöfvande. In-
genting. fortfara de, är mera uppfordrande och derigenom mera utveck-
lande för den i bönekampen anförandes eget andeliga lif än just denna
frihet, ingenting förmår mera likasom leda ner den höga strömmen af
ljus och kraft, der presten är en i Gud lefvande personlighet och in-
genting blifver derigenom mera kraftigt återverkande på församlingens
egna framsteg på lifvets väg. Min öfvertygelse är, att det vore till stor
nytta, om det väsendtliga goda, som den presbyterianska gudstjensten
i detta hänseende obestridligen besitter, finge sin plats i den evangelisk-
lutherska. Icke så, att denna behöfde släppa sina egendomliga skatter,
hvilka till stor del gått i arf till oss från christendomens allraskönaste
bröllopsdagar, icke heller så, att vi skulle släppa de fördelar af fasthet,
renhet, enkelhet, vördnadsväckande, ljuft förtrolig ordning och en ge-
nom bönernas gemensamhet öfver hela kyrkan utbredd, den inre kärle-
ken afspeglande endrägtighet, hvilka egenskaper pryda vår cultus. Nej,
men sannolikt är, att om lifvet med någon större kraft får utbreda sig
efterhand i Skandinavien och Tyskland, så skall detta behof af ett re-
ligiöst frihetselement i altartjensten göra sig kraftigt gällande. Och
hvarifrån skulle lämpligare den brinnande suckan för församlingens bästa,
för dess värnande emot förförelser af alla slag, särskilt emot den svå-
raste af alla förförelser, villfarelsen, uppgå till dess gudomlige Herde,
hvarifrån inom den evangelisk-lutherska kyrkan, om ej från altaret?
när skulle allvarligare, lifligare böner för Zions blomstring uppspira,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
