Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10 C. J. H. Engstrand.
niskan!) — men måste dock, i likhet med Socrates i förhållande till
hans daspudvsov, anse denna företeelse såsom någonting underbart, som
ej tillåter någon strängt vetenskaplig förklaring. Supranaturalimen er-
häller sålunda i detta, som i många andra fall, till resultat ett under.
Philosophien åter — vi begagna en berömd författares yttrande?) —
erkänner väl ock ett under, men endast såsom utgångspunkt och an-
ledning till forskningen, hvaremot det resultat, hon åsyftar, aldrig kan
vara någonting underbart, utan måste vara klar insigt.
Funnos sålunda inom den christna philosophien före Kant — om
man undantager Spinoza, med hvilkens egendomliga lära samvetets
förklaring är oförenlig — endast empiriska och supranaturalistiska
moralsystemer, så var uppgiften för Kant vid hans praktiska philoso-
pherande gifven. De förnämsta hindren emot sedlighetens riktiga upp-
fattning måste undanrödjas. Dessa hade visat sig vara förnämligast
tvänne, nämligen naturen och Gudomligheten. Den förra, såväl den
yttre och kroppsliga som menniskans inre empiriska själsnatur, måste
af honom uppvisas vara icke absolut. Han sökte ock i sin theoretiska
philosophi ådagalägga dess”’charakter af att utgöra ett phaenomenelt
vara. Supranaturalismens Gudomlighet åter förlorade sin betydelse
för det praktiska handlandet derigenom, att det förklarades vara
omöjligt för menniskan att bevisa Guds existens. Var nu sedligheten
någonting absolut hos menniskan, så måste den, sedan naturen och
Gudomligheten förlorat primatet, till sin rot och princip uppsökas hos
Derigenom antogs ock af Kant ett absolut vara hos menniskan,
som hvarken var ett natur-vara ej heller Gudomlighetens eget väsen.
Emellertid var menniskan derjemte såsom ett naturväsen ett phaeno-
menelt vara. Menniskan var — för att begagna Kants egna termer
— på en gång homo noumenon och homo phenomenon?) och på det
förra elementet, som utgjorde hennes absoluta vara, grundade sig hen-
nes sedelag, som var den ledande normen för henne i allt hennes
handlande.
!) Vi kunna ej här ingå på en närmare betraktelse af Scholastikernas
”synderesis” eller ”synteresis”, hvarmed de i allmänhet menade en medfödd
naturlig beskaffenhet hos menniskan, som drifver henne till det goda och
förmår henne att afsky det onda. Jfr Stämdlin, Geschichte der Lehre von
dem Gewissen, Halle 1824, p. 70—73, 74—76.
2) Kuno Fischer någonstädes i hans Geschichte der newern Philosophie.
3) Jfe Kant — för att ej nämna andra ställen hos honom — Tugend-
lehre, Elementarlehre $ 3 (Sämmtliche Werke IX p. 268—69).
oa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
