Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12 C. J. H. Engstrand.
Vid en domstol finnes alltid en, som är anklagad, och en, som dömer,
samt derjemte ett vittne inför domstolen. Sedan Kant för förtydli-
gandet af samvetet framhållit denna bild, så tillgodogör han sig den-
samma sålunda. Samvetet är, säger han, den inre domaren, förme-
delst hvilken menniskan dömer sig sjelf. Såväl den anklagade som
domaren är sålunda, enligt Kant, menniskan sjelf. Men det är natur-
ligt, att den menniska, som dömer, är en annan än den, som dömes.
Den förra är nämligen menniskans öfver det empiriska höjda natur
och väsen, då deremot den sednare är den empiriska menniskan.
Kant använde sålunda den framställda bilden så, att samvetet skulle
vara den dömande förmågan hos menniskan, förmedelst hvilken en
handling tillräknas henne till förtjenst eller skuld. Härmed sammanhän-
ger ock den Kants definition på samvetet, enligt hvilken det skulle vara för-
nuftet sjelft hos menniskan betraktadt såsom omdömeskraft hos henne !).
Vidare gifver samvetet tillkänna, att någonting absolut finnes hos men-
niskan. Det absolutas fordringar på menniskan äro hennes pligter.
Samvetet kan då sägas vara ett medvetande om menniskans pligter i
hvarje moment af hennes fria verksamhet. Emellertid är menniskan
behäftad med inskränkningar. Det absolut menskliga vara hos henne,
hvarom hon har medvetande i sina pligter, kan ej uppfattas såsom i-
soleradt för sig. Det måste på något sätt stå i sammanhang med ett
i alla afseenden absolut vara. Måste alltså menniskan tro på någon-
ting absolut hos sig sjelf, så måste hon dermed ock tro på ett högsta
väsende eller en Gudomlighet. Och då samvetet är den stämma i
menniskans inre, förmedelst hvilken hon isynnerhet ledes till denna
tro, så kan samvetet ock sägas vara den subjectiva känsla, förmedelst
kvilken menniskan uppfattar sina pligter såsom gudomliga bud, hvil-
ken förmodan aldrig kan theoretiskt bevisas, men dock är för men-
niskan nyttig samt leder henne till dygd och lycksalighet ?).
Dessa Kants olika yttranden om samvetet visa, att han rörande
dess väsen ej hade någon klar insigt. Sedan han först, genom att
sätta samvetet i den närmaste förening med menniskans moraliska
känsla, tyckts visa, att han anser det för en känsla, lemnar han
snart, med anledning af den bild, han använder för dess förklaring,
denna uppfattning. Förledd af den nämnda bilden förklarar han sam-
vetet vara en dömande magt hos menniskan. En sådan kan endast
tilläggas menniskans förstånd. Sålunda tyckes Kant förflytta samvetet
1) Jfr Kant, Religion innerhalb der Grenzen der blossen Vernunft,
(Sämmtliche Werke X p. 225).
2) Jfr Kant, Tugendlehre (Sämmtliche Werke IX p. 295—96).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
