Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gifves det ett irrande samvete? 13
från de mest dunkla till de mest klara functionerna hos menniskan.
Dock framhåller han alltid — och detta är det charakteristiska för
Kant rörande detta begrepp — att samvetet är ett criterium på men-
niskans förnuftiga naturs berättigande framför den sinliga. Derigenom
har han på det tydligaste uppfattat samvetet i snörrätt strid mot
den naturalistiska och empiriska Moralphilosophien, som herrskade inom
vetenskapen före Kant hos de franska och engelska Moralphilosopherna.
Deremot kan han ej sägas vara fri från Supranaturalismens ovetenskap-
liga uppfattning af detta begrepp. Då han nämligen säger, att sam-
vetet hos menniskan är en uppfattning af pligterna såsom gudomliga
bod, så är detta i sjelfva verket en omskrifning af Supranaturalismens
utsago, att det är Guds röst i menniskans hjerta. Men det är gifvet,
”att denna sats ej står i det minsta sammanhang med hans system ,
enligt hvilket menniskan ej kände till någon annan varelse än men-
niskan sjelf, om hvars sinliga bestämdhet hon hade ett vetande, och
på hvars förnuftiga, från sinligheten skilda, natur hon måste tro.
Men detta antagande af en Gudomlighet förnekades af Fichte.
Derföre” kunde han, utan några såväl naturalistiska som supranatura-
listiska , fördomar, undersöka det menskliga subjectets — Jagets —
natur och väsen. Detta var alltid behäftadt med inskränkningar.
Dessa inskränkningar voro nödvändiga för Jaget, på det att det skulle
kunna vara ett sjelfmedvetande väsen för sig sjelft. På theoretisk
väg kom Fichte endast till kunskap om detta inskränkta och dermed
ock — alldenstund han i Jagets väsen inlägger verksamhet — empi-
riska Jag. I praktiskt afseende åter, säger han, måste man tro på
det inskränkta — menskliga — Jagets absoluta väsenhet. Sålunda
kände Fichte, likaväl som Kant, en dubbelnatur hos menniskan, hvaraf
den ena egde ett absolut berättigande framför den andra. Till följe
af denna det menskliga Jagets beskaffenhet hade han möjligheten för
sig öppen, likaväl som Kant, att förklara samvetet. Och denna möj-
lighet begagnar Fichte bättre än Kant. Enligt Fichte är nämligen
samvetet en känsla, så att han alltså noga bestämt det område, hvar-
till det måste räknas bland de mångfaldiga slagen af menniskans
functioner, och derigenom undvikit den sväfvande uppfattning deraf,
som vi funnit hos Kant.
Samvetet sättes af Fichte, likasom af Kant, inära förbindelse med
menniskans moraliska natur och dess fordringar. Såsom medveten om
gina pligter är menniskan medveten om, att hennes inre rent fria och
sjelfverksamma väsen — det absoluta Jaget hos henne — har på henne
absoluta fordringar. Men menviskan är derjemte ett inskränkt och
ändligt väsen — ett empiriskt Jag. Uppgiften för henne såsom sed-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
