Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om det Evangeliskt-Lutherska Skriftermålet. 59
Genom detta enkla tillbakagående till Guds klara ord vann vår
kyrka möjligheten att kasta ifrån sig den under förra tider stän-
digt växande bördan af sjelfvalda verk och öfningar till syndernas
försonande. Hon kunde nu äfven frånsäga de menskliga lidandena,
såväl de af Gud sända som de sjelfmant åtagna, all försonande och
tillfyllestgörande kraft. Hvad af Gud sända lidanden och plågor
angår, så äro de, säger vår kyrka, visserligen för den ogudaktige
straff, tecken af Guds vrede och dom, men likväl utan all kraft att
försona; för den fromme äro de tuktan och reningsmedel, tjenliga
att förvara menniskan för vacklande, säkerhet och återfall. De
sjelftagna plågorna förkastar vår kyrka, såvida de icke under en
mildare form af försakelse eller dylikt äro tjenliga att befordra men-
niskans helgelse. Då Christi död är den rätta tillfyllestgörelsen för
våra synders skuld och straff, så måste äfven lärorna om opera
supererogatoria och aflat helt och hållet förkastas!). Den enda gilti-
ga försoningen för våra synder är Jesu Christi förtjenst, som, hvad
serskildt skriftermålet angår, kommer menniskan till del i och ge-
nom aflösningen.
Men hurn skola vi nu rätt första och begripa aflösningen?
För den äldsta kyrkan var aflösning den grofve syndarens förso-
nande med församlingen; derefter bestämdes hon såsom en interces-
sion eller förbön af den medlande presten; ändtligen sade sig Vi-
etorinerna och Thomas se uti aflösningen ett efterskänkande af syn-
dens straff och skuld genom den i Guds stad och ställe stående
presten. Den första bestämningen kunde ej tillfredsställa den Lu-
therska kyrkan, enär det i aflösningen icke så mycket är fråga om
syndarens försonande med församlingen som fastmera om den fall-
nes återställande i Guds nåd. Helt och hållet förkastas måste den
andra åsigten, då Nya Testamentet ingenting lärer om ett af men-
niskor buret medlande prestadöme. Men icke heller med det tredje
föreställningssättet kunde vår kyrka låta sig nöja, då aflösningens
kraft dels tillskrefs prestens ordo, delg icke sträckte sig längre än
till ett förvandlande af de eviga straffen uti timliga, hvilka men-
niskan sjelf derefter måste aftjena. Genom sin lära om nådemed-
len i allmänhet fördes den Lutherska kyrkan till det rätta begrep-
pet om aflösningen.
Syndaförlåtelse, lif och salighet äro, så lärer vår kyrka, genom
den menniskovordne Guds Sons frälsareverk oss förvärfvade och
beredda. Genom nådemedlen blifva dessa gudomliga nådeskatter
!) Jfr Apologiens artiklar: De Poenitentia, De Confessione et Satisfactione.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
