Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
62 Gustaf Leopold Collinder.
tjenare lånar Herren sin mun, är Hans instrument. Aflösningen
tillsäges oss icke allenast på Guds befallning, utan genom Guds
eget ord, uti hvilket Herren sjelf till oss talar. ”Docentur homines,
ut absolutionem plurimi faciant, quia sit vox Dei et mandato Dei
pronunciatur. Ornatur potestas clavium et commemoratur, quantam
consolationem afferat perterrefactis conscientiis, et quod requirat
Deus fidem, ut ili absolutioni tanquam voci de coelo sonanti creda-
mus...”!). Dertill sluta sig Apologiens ord: ”Voci absolventis non
secus ac voci de coelo somanti credendum est” ?).
Men om aflösningens kraft sa helt och hållet kommer ifrån
Gud sjelf och åtföljer Hans ord, så måste den aflösande personens
värdighet eller ovärdighet, liksom ock hans intention, vara af in-
gen väsentlig betydelse med afseende på aflösningen, sjelf. Likale-
des är, då Ordet blifvit framstäldt såsom det verksanma vid aftlös-
ningen, all aflösande kraft betagen prestens sacerdotium. Den Ro-
merska kyrkan hade förlagt det verksamma vid aflösningen icke
uti det gudomliga ordet, utan uti den åt presten genom ordinatio-
nen meddelade sacerdotala karakter och medlande ställning. Der-
före blef detta ”i Guds stad och ställe” så skeft uppfattadt. Man
glömde Herren Gud och väntade sig aflösningens välsignelse ifrån
den presterliga personen, men beröfvade också derigenom aflösnin-
gen dess fulla innehåll och kraft. Vår kyrka deremot fasthåller,
att det i aflösningen verksamma ligger uteslutande i Guds ord; hon
ser i följd deraf i prestens verk endast en instrumental tjenst. Men
om en ”osann gloria” derigenom försvunnit från den presterliga
personen, så har dock aflösningen genom ”objectiviteten af den i
aflösningsordet sjelf talande Guden” återvunnit sitt fulla och rika
innehåll. Vår kyrka har tagit ifrån presten makten och pligten att
ådöma botöfningar och straff, men hon har gifvit honom makten
och pligten att vara behjelplig vid Christi förtjensts tillegnande åt
arma, förkrossade samveten; hon har beröfvat presten makten att
förvandla eviga straff uti timliga och efterskänka en del af de sist-
nämnda, men hon har gifvit honom makten och pligten att å Guds
vägnar eftergifva synd, skuld och eviga straff, och detta icke blott
med giltighet inför kyrkan, utan äfven inför Gud3). ”Nec habent
claves mandatum poenas aliquas commutandi, item, partem poena-
rum remittendi. Ubi enim leguntur hec in scripturis? Christus de
!) Libri Symb. Vol. 1, pag. 27.
2) Libri Symb. Vol I, pag. 167.
3) Jfr Kliefoth, sid. 304 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
