Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
98 Gustaf Leepold Collinder.
binda ligger hos predikoembetet, och att det är en ursurpation, om
en lekman företager sig detta!). Icke så hans efterföljare. Lange
bestrider den collativa betydelsen hos aflösningsordet; det är — sä-
ger han — ett blott förkunnande, icke meddelande?). Snart hördes
äfven den läran, att en själasörjare icke kan aflösa, såvida han ej
eger den Helige Ande; dermed var aflösningen naturligtvis söndrad
ifrån nådemedlen?). En predikant Beerensprung i Taubenheim fram-
ställde den satsen, att en pånyttfödd, så länge han förblifver i tro
och nådastånd, icke behöfver någon aflösning’). Annorlunda Lu-
ther, som önskade att så ofta som möjligt hemta sig tröst af det
muntliga aflösningsordet. Det var naturligt, att ett dylikt förflyk-
tigande af de gammal-lutherska läropunkter, hvarpå det enskilda
skriftermålet hvilade, skulle hafva till följd ett allt allmännare upp-
häfvande och afskaffande af sjelfva handlingen i dess ursprungliga
form. |
Men har Pietismen sålunda varit verksam, för att tillintetgöra
den forn-lutherska skriftermålsinrättningen, så har Rationalismen
än mera varit det. De första rationalistiska stormlöpningarna emot
den Lutherska privatbikten kommo från rättslärde. En juridisk
professor Titius i Leipzig förfäktade den satsen, att en predikant
icke är befogad att förvägra en till och med uppenbart grof, obot-
färdig syndare aflösning och tillträde till Nattvarden. Christian Tho-
masius förnekade äfven själasörjarens rätt att begagna sig af binde-
nyckeln. Han ville göra gällande, att bindenyckel, förvägran
af aflösning och tillträde till nattvardsbordet, excommunication
och bann äro samtliga ingenting annat.än verldsliga straff, som
tillkomma öfverheten att ådöma. Själasörjaren eger icke makten
att förvägra en obotfärdig aflösning; han måste endast och uteslu-
tande arbeta på framkallande af ånger och hjertats förbättring hos
sina åhörare, och, der detta hans verk bevisar sig fåfängt, har hans
rättighet upphört att med syndaren taga någon befattning$5). Från
midten af det 18:de seklet flyttade Rationalismen in uti kyrkan och
omfattades förnämligast af dess lärare. Dödsstöten blef nu gifven
åt skriftermålshandlingen. Pietisterna hade förgätit det pedagogiska
syftet med det enskilda skriftermålet och derföre påyrkat dess för-
!) Jfr Speners Bedenken, P. I, sid. 84.
2) Jfr Walch, Einleit. in die Religions-Streitigkeiten Der Ev. Luth. Kirche,
P. II, sid. 488; P. V, sid. 858 ff.
3) Jfr Kliefoth, sid. 477.
$) Schmid, Geschichte des Pietismus, sid. 274.
3) Jfr Kliefoth, sid. 478 £
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
