Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18 Fredrik Gihl.
hvilket han opponerade sig. Att Christi lekamen och blod äro närva-
rande i nattvarden, erkände båda, men att denna närvaro vore möjlig
endast genom en förvandling, var det som Luther förnekade. Såsom
vi veta, var Luther till en början en from och ifrig anhängare af så-
väl denna, som öfriga kyrkans läror, men den alltmer stadgade öfver-
tygelsen, att förvandlingsläran var ett blott menniskopåfund, som sak-
nade allt stöd såväl i den äldsta kyrkans lära, som i Skriften, dref
honom till allt bestämdare motsägelse deremot. Denna motsägelse fram-
träder starkast i hans skrift: ”de captivitate Babylonica”, hvadan vi
derur vilja samla några yttranden mot förvandlingsläran. Han uttalar
sig här till en början gillande om Peter D’Aillys påstående, att man
likaså gerna kunde antaga en Christi lekamens coexistens med brödets
substans förmedelst en unio, som denna lekamens förhandenvaro under
brödets gestalt eller accidenser, hvilkas substrat är försvunnet. Här-
efter tillägger nu Luther: ”Postea videns, que esset ecclesia, que hoc
determinasset — — tandem stabilivi conscientiam meat, sententia
priore, esse videlicet verum panem verumque vinum, in quibus Christi
vera caro verusque sanguis non minus sit, quam illi sub accidentibus
suis ponunt”’!). Såsom vidare motskäl angifves, att denna Thomisti-
ska mening om transsubstantiationen icke vore öfverensstämmande med
Skriftens vittnesbörd, att den saknade förnuftig grund och icke ens vi-
sade bekantskap med Philosophie och Dialektik. Instiktelseordens enk-
laste ordaförstånd, säger han vidare, äro emot denna dogm. Evange-
listerna säga klart och tydligt, att det var brödet, som Christus tog
och välsignade. Sedan Christus tagit och brutit brödet, uppfordrar han
lärjungarne att taga det och äta, enär just detta af honom tagna och
brutna bröd vore hans lekamen. Paulus säger icke: ”i brödet”, utan:
”brödet är Christi lekamens delaktighet.” Man har att härmed förstå
verkligt bröd och verkligt vin likasom ock en verklig kalk; och en kal-
kens transsubstantiation antaga ju icke heller Thomisterna. — Han
åberopar sig vidare på kyrkan före Scholastikerna, der denna från en
falsk philosophie härstammande lära ännu var obekant. — Derpå öfver-
går han till den sakramenterliga handlingens inre väsende. Han upp-
ställer här den frågan, hvarföre icke Christus kan låta sin lekamen
innehållas likaså väl i brödets substans som i accidenserna? Eld och
jern vore ju äfven två substanser, men i ett glödgadt jern så förenade,
att hvarje del vore eld och jern. Hvarföre kan då icke ännu mera
Christi förherrligade lekamen vara i hvarje del af brödsubstansen? —
Luther inlåter sig äfven på området af Scholastikernas egen dialektik
!) Tom. IL omn. op. D. M. L. pag. 263,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
