Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om causalitetsbegreppet. 1N
Kan sålunda causaliteten hvarken omedelbart eller, såsom Locke
antog, medelbart hafva sitt ursprung i det menskliga sinnet, men vill
man det oaktadt försöka att ur sinnligheten hos menniskan förklara
detta begrepp, så stå blott tvänne vägar öppna för förfarandet. An-
tingen fasthåller man den åsigten att ur yttre intryck härleda allt i
kunskapen, hvarvid ock hvarje förnimmelse måste erhålla den charak-
ter af vexling och föränderlighet, som tillkommer sensationerna, eller
ock söker man ur sinnlighetens högsta förmåga, nämligen det sinnliga
förståndet, härleda formerna i kunskapen. I det förra fallet försvinna
i sjelfva verket alla former, i det sednare åter bevaras de. Med er-
kännande af den sanningen, att formerna i kunskapen äro nödvändiga
för kunskapens egen möjlighet, är det klart, att det förra förklarings-
sättet upphäfver all kunskaps möjlighet, då deremot det sednare räddar
kunskapen från undergång. Hålla vi oss särskildt till causalitetsbegrep-
pet, så är det ena återstående sättet för dess härledande ur menni-
skans sinnlighet att förklara den sinnliga inbillningskraften för dess
princip och källa, det andra åter att uppsöka dess princip i menniskans
sinnliga förstånd. Det förra har blifvit försökt af Hume, det sednare
af Kant.
Hos Locke var, såsom vi redan haft tillfälle att anmärka, upp-
märksamheten företrädesvis riktad på sensationerna och blott mera i
förbigående på formerna i kunskapen. Ilos Hume deremot eger ett
motsatt förhållande rum. Det är nästan uteslutande formerna i kuu-
skapen, hvilka af honom göras till föremål för hans betraktelser. Då
causalitetsbegreppet hör till dessa former, så är det naturligt, att, lika
litet som Locke till följd af sin riktning i philosopherandet fästade sig
vid detta begrepp, lika mycket måste Hume undersöka dess betydelse
och giltighet. Kommer vidare härtill, att causalitetsbegreppet utgör
den nödvändiga form i kunskapen, hvartill alla de andra kunna hän-
föras, alldenstund ett begreppsmessigt uppfattande af ett i erfarenheten
gifvet föremål i första hand fordrar dess uppfattning såsom stående i
det förhållandet till andra erfarenhetsföremål, att det intager en be-
stämd plats i tiden såsom följande efter ett föregående och såsom före-
gående ett efterföljande, hvadan det alltså kan sägas vara en verkan
af det föregående föremålet och en orsak till det efterföljande, så kunna
vi förstå, att causalitetsbegreppet skulle framför andra former i kun-
skapen af Hume till behandling upptagas. Också går hela bans philo-
sopherande i theoretisk riktning uteslutande ut derpå, att uppvisa den
enligt hans åsigt enda riktiga uppfattningen af causalitetsförhållandet.
Den menskliga kunskapsförmågan, hos hvilken genom intryck ut-
ifrån kunskaper uppstå, kallas af Hume för förstånd i vidsträckt be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
