Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om causalitetsbegreppet. 25
phenomen i rummet och tiden, hvarom detta förhållande kan utsägas,
är förändringen i det phenomenella. Denna förändring innebär ett
tvång i hänförandet af de föränderliga tillstånden till hvarandra. Man
kan nämligen ej efter behag uppfatta det ena tillståndet före eller efter
det andra. Detta tvång måste hafva sin källa i den wenskliga kun-
skapsförmågan. Af de förmögenheter, som der äro verksamma, och
som sålunda kunna sammanbinda phenomenella tillstånd med hvar-
andra, finnes, om man undantager sinnet, som är passivt och som så-
lunda ej kan göra några combinationer, åtminstone en, nämligen in-
billningskraften. Det nämnda tvånget i förknippningen emellan phee-
nomener kan ej hafva sin grund i inbillningskraften. Denna förmåga
fortgår nämligen i sin verksamhet utan allt tvång, hon är i stället
fullkomligen regellös. I inbillningskraften ligger sålunda intet hinder
att uppfatta förändringens företeelser i motsatt ordning mot den, de
verkligen intaga i förändringen !). Men derigenom blefve förändringen
bortförklarad och sålunda, på Hume’s sätt, erfarenheten förfalskad.
Tvånget i förändringen måste derföre bafva sin grund i en annan för-
måga än inbillningskraften. För förändringens möjlighet fordras,
att en företeelses plats i tiden skall med noggrannhet och bestämdhet
kunna angifvas i förhållande till en föregående och en efterföljande ?).
Ett sådant bestämdt angifvande kan endast ega rum under den förut-
sättningen, att den ifrågavarande företeelsen i förändringen är föror-
sakad af den föregående, och att hon sjelf förorsakar den efterföljande
företeelsen. Men derigenom är ock utsagdt, att den nämnda företeel-
sen är en verkan af den föregående, hvilken i förhållande till denna
sin verkan måste betraktas såsom orsak, och att samma företeelse sjelf
är orsak till den efterföljande, hvilken i detta förhållande måste blifva
denna företeelses verkan. På detta sätt leder sig Kant till den slut-
satsen, att det tvång i förändringen, som ligger i dess momenters för-
hållande till hvarandra, ej kan tänkas vara möjligt, om ej om förän-
dringen kan ntsägas begreppet orsak och verkan eller causalitetsbegrep-
pet. Men skall detta begrepp finnas, hvilket måste vara händelsen,
om förändringen och dermed ock erfarenheten skola vara möjliga, så
måste dess källa vara det menskliga förståndet, och icke inbillnicgs-
kraften hos menniskan 3).
Skall alltså den i erfarenheten gifoa förändringen vara något an-
nat än ett tomt sken — och att hon icke är ett sken söker Kant med
exempel visa+) — så kan dess möjlighet endast förklaras så, att cau-
!) L. ce. p. 186, 190, 194. 2) L. ce p. 192.
3) I. ce p. 186—187, 193—194, 195. = ) L. c p. 189.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
