Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
26 C. J. H. Engstrand.
salitetsbegreppet eller begreppet af orsak och verkan är ett verkligt
begrepp, d. v. s. eger charakteren af allmängiltighet och nödvändighet,
och sålunda har sin källa i det menskliga förståndet. Det menskliga
förståndet måste i sådant fall vara en verklig kunskapsförmåga och ej,
såsom Hume antog, blott och bart en skenbar förmåga hos meuvniskan.
Det wmenskliga förståndet är förmedelst sin inneboende form causalitets-
begreppet den det kunskapsegande subjectets nödvändiga enhet, som
ovilkorligen fordras för förändringens, och då denna är ett moment i
erfarenheten, för erfarenhetens egen möjlighet. Causalitetsbegreppet
måste sålunda tillhöra de allmängiltiga och nödvändiga förståndsbegrepp,
hvilka i förståndet finnas oberoende af allt empiriskt och hvilka, då
de ej kunna härledas ur erfarenheten, måste uppsökas i förståndet
sjelft såsom nödvändiga vilkor för denna erfarenhets möjlighet.
Resultatet af Kants undersökningar om causalitetsbegreppet är så-
lunda det, att detta begrepp har sin källa i det menskliga förståndet,
fastän det blott eger sin användning på det sinnliga och phenomenella.
Dermed är ock tydligt, att det förstånd, som Kant i detta fall angif-
ver, måste vara det förstånd, som till sitt innehåll endast kan tänkas
hafva det sinnliga och phenomenella, d. v. s. det sinnliga förståndet.
Men oaktadt det sinnliga förståndet enligt Kant är causalitetsbegrep-
pets källa, kan detta begrepp ej härledas ur det sinnliga innehållet,
som fyller förståndet, utan ur förståndet såsom en förmåga oberoende
af detta innehåll, och hvilken sjelf gifver innehållet dess nödvändiga
enhet och form. Causalitetsbegreppet är, för att begagna Kants egna
termer, ett aprioriskt och ej ett aposterioriskt begrepp. Och det är
genom denna dess aprioritet, som dess allmängiltighet och nödvändighet
kan blifva bevarad.
Vi hafva sett de möjliga sätten för den menskliga kunskapens för-
klaring, ifall sinnligheten antages vara menniskans enda kunskapsför-
måga. Skall nämligen den menskliga kunskapen uppkomma genom in-
tryck utifrån, så synes det vara enklast att låta de yttre tingen sjelfva
göra dessa intryck på kunskapsförmågan, hvilken sjelf i sådant fall
måste tänkas vara rent passiv eller utgöra den rena möjligheten. Men
är kunskapsförmågan den rena möjligheten, så är hon i sjelfva verket
ingenting, ty det rent möjliga eller det rent bestämbara, hvilket alltså
icke kan sägas vara bestämdt på något sätt, kan icke ens sägas ega
någon verklighet, alldenstund det verkliga alltid är på något sätt. Detta
resultat utdrog Hume ur Lockianismen. Enligt honom var kunskaps-
förmågans verkliga enhet omöjlig att upptäcka. Emellertid kunna lätt
tvifvel uppstå på de af Locke antagna materiella substansernas verk-
lighet såsom ett på en gång materielt och substantielt vara. Man finner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
