Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Artisten på modet - XVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
326
kunna omvända den, som vi välja till vår make. Att
vårt inflytande skulle vara så stort, att de låta leda
sig af oss dit de själfva icke vilja gå.»
»Tror du då, att det är omöjligt, mamma? Jag
tror det inte. Älska vi vår man och älskar han oss,
så är det ju naturligt, att han följer oss.»
»Det borde vara så; men tyvärr är det det icke.
Men du får väl se, om du får lefva. Frågan är nu
— och den frågan är viktigare än något annat: Har
du verkligen lofvat honom något?»
»Ja mamma, som jag sade dig nyss. Jag har
lofvat att vänta på honom.»
»Och hur länge?»
»Till dess han blir färdig.»
»Och om han aldrig blir det?»
»Han skall bli det, mamma. Jag tror på honom,
och han har lofvat mig, att han skall arbeta med
brinnande ifver på att skapa sig ett verkligt namn,
inte endast ett namn för dagen. Han reser ut nu,
när hans utställning är slut — han kan det, han har
sålt så mycket, att han kan det — och i vår kommer
han hem, och då söker han upp sin mor — och då
träffas vi på Vernersnäs.»
»Och allt det där har du uppgjort med honom,
utan att fråga mig, din mor? Utan att tänka på att
jag, hur mycket jag än hyser intresse för hans talang,
likväl kan hafva mina grundade skäl att hysa tvekan
om hans karaktär och att vara rädd för, att min
dotter i ett äktenskap med honom skulle, inte alle-
nast blifva bortskymd för den krets hon tillhör, som
hon alltid borde tillhöra — utan också olycklig, för-
bisedd, öfvergifven kanske, när det första kärleksruset
gått förbi — Signe! Signe! jag känner inte igen dig,
jag tror, att mitt eget barn blifvit —»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
