Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Artisten på modet - XVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Kära, kära mamma,» hviskade Signe och lade
sitt hufvud intill hennes bröst, »jag känner inte igen
mig själf. Men det måste ju så vara. En gång
skulle ju äfven tanken på min egen personliga fram-
tid komma och ställa sig emellan bådas vår gemen-
samma. »
»Ja gudnås, det visste jag ju. Men att det skulle
bli han, vår skyddsling från det förflutna, som skulle
skilja oss åt, det -—»
»Han skall inte skilja oss, mamma. Du skall
sympatisera mycket bättre med honom än med någon
annan, som jag kunnat fästa mig vid. Och om det
är som du säger, om han inte håller livad han lofvat
— om jag en dag får lära mig den bittra sanningen,
att allt, äfven kärleken, är förgängligt här på jorden,
så — så — hellre olycklig genom honom än en fat-
tig hvardagslycka med en annan.»
»Men har du tänkt på hvad det vill säga att bli
en konstnärs, en målares hustru? För en sådan, om
han är det verkligt, är hans konst det första och för-
nämsta, och det kan till och med hända att det är
det ändå. Skall du ha mod att träda tillbaka för
denna förfärliga rival, att nöja dig med andra, kanske
tredje platsen i hans hjärta?»
»Hellre träder jag tillbaka för den rivalen än för
kortleken eller sällskapsvännerna »
»Du tänker vackert, mitt barn. Men på dem
kan en man tröttna — på det som äggar hans äre-
lystnad tröttnar han aldrig. »
»Tror du då inte, att jag kan dela hans äre-
lystnad?»
»Ack, det kan tillfredsställa dig till en tid, men
inte för hela lifvet. Ser du mitt barn, vi kvinnor
åro egoistiska i vår kärlek, och hur skulle vi kunna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
