Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
120
ansåg att man lättast skulle få slut på de ändlösa tvis-
terna, ifall man godtoge den åsikt som förfäktades av
de synnerligen stridbara prelaterna i Alexandria. Kej-
sar Konstantin tyckes nämligen ha hyllat samma uppfatt-
ning som en gång för icke så särdeles länge sedan pro-
klamerats i en nationell tvistefråga : när det gäller
att avdöma en tvist emellan två parter, då är det klo-
kast att ge rätt åt den bråkigaste — ity att den mera’
godsinnade parten lättare torde lugna sig.
Det blev sålunda den egyptiska gudsuppfattningen
som segrade. Och Egyptens kyrkomän hade sin stora
direkta andel i avgörandet. Aret före Niceamötét kom
kejsar Konstantins förtrogne, biskop Hosius i Cor-
dova, till Alexandria med en skrivelse från kejsaren, i
vilken denne uppmanade biskopar och präster att icke
tvista och strida »av en så obetydlig anledning» som den
olika uppfattningen om Fadrens och Sonens natur. Det
får väl anses som troligt att Hosius, när han framförde
ett sådant budskap från sin kejserlige vän, i någon mån
delade de åsikter som där uttalades. Men när Hosius
återkom till kejsaren, föreslog han honom att samman-
kalla ett allmänt kyrkomöte för att avgöra den viktiga
frågan. Biskopen i Cordova torde sålunda genom de
alexandrinska teologernas vältalighet ha blivit vunnen
för" deras lära. Och sålunda, när den gamle Hosius vid
mötet i Nicea dirigerade den kejserliga uppfattningen
— såsom allmänneligen antages —, då var det de egyp-
tiska teologerna som triumferade.
»Ännu i förra hälvten av tredje århundradet betygade
Tertullianus, Hippolytus och Origenes», säger Harnack
i sitt stora dogmhistoriska verk, »att flertalet kristna voro
stränga monoteister och ville så förbliva.»
I det fjärde århundradet hade emellertid treenigbetd-
läran blivit den dominerande. Men ännu Augustinus
våndas tydligen ibland inför det förnuftsvidriga i talet
om en Gud som är »en och dock tre, tre och dock en»*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
