Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Nej,» svarade kammarjungfrun, »hon sitter
ännu där nere och skrifver.»
»Så tänd nattlampan,» sade Charlotte, »och
gå och lägg dig! Ljusen skall jag själf släcka och
behöfver ingen vidare hjälp.»
Edvard hörde med förtjusning, att Ottilie ännu
skref. »Hon arbetar för mig!» tänkte han trium-
ferande. Instängd af mörkret i sina egna fantasier,
såg han henne framför sig, hur hon satt och skref;
han tyckte, att han kom in till henne, att hon
vände sig om mot honom, och han kände ett
oemotståndligt begär att åter vara i hennes närhet.
Men härifrån ledde ingen väg ner till entresol-
våningen, där hon bodde. Nu stod han alldeles
utanför sin hustrus dörr — en sällsam förväxling
ägde rum inom honom. Han försökte skjuta upp
dörren, men fann den stängd — han knackade
sakta, Charlotte hörde icke.
Hon gick häftigt af och an i det yttre, större
rummet. Om och om igen upprepade hon iör sig,
hvad hon alltsedan grefvens oväntade förslag vändt
på alla håll och kanter i sitt sinne. Kaptenen
tycktes stå framför henne. Han fyllde ännu huset,
han gaf lif och innehåll åt promenaderna — och
han skulle hort, allt skulle bli tomt! Hon sade
sig allt, hvad man kan säga sig, ja, hon tog till
och med, som man vanligen plägar, ut i förskott
den odrägliga trösten, att äfven slika sorger lindras
af tiden. Hon förbannade den tid, som behöfdes
för att lindra dem, hon förbannade den dödslika
tid, då de skulle vara lindrade.
Så var då slutligen tillflykten till tårar så
mycket mera välkommen, som hon sällan plägade
gråta. Hon kastade sig på soffan och öfverlämnade
sig helt och hållet åt sin smärta. Edvard å sin
sida kunde icke slita sig ifrån dörren — han
knackade ännu en gång och en tredje litet hårdare,
så att Charlotte tydligt hörde det i den nattliga
tystnaden och förskräckt for upp. Hennes första
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
