Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 98 —
man fick friare händer, kunde, då allt var i gång
och tillräckligt med arbetare förefanns, uträtta mer
på en gång och nådde skyndsamt och säkert till
målet. Edvard gick villigt in på saken, emedan
det öfverensstämde med hans afsikter.
I sitt innersta hjärta framhärdar likväl Char-
lotte vid hvad hon föresatt sig, och manligt står
vännen med samma sinnelag vid hennes sida. Men
just därigenom ökas endast deras förtrolighet. Ue
göra sig sinsemellan reda för Edvards lidelse och
rådgöra därom. Charlotte sluter Ottilie närmare
sig, iakttar henne strängare, och ju mer hon för-
står sitt eget hjärta, desto djupare blickar hon in
i flickans. Hon ser ingen annan räddning än att
aflägsna henne.
Nu tycks det henne vara en lycklig skickelse,
att Luciane erhållit så utomordentliga loford i pen-
sionen, ty hennes grandtant, som fått höra talas
därom, vill nu taga henne till sig en gång för alla
och införa henne i stora världen. Ottilie kunde
då återvända till pensionen, kaptenen drog sina
färdc välförsörjd, och allt var åter som för några
månader sedan, ja, vida bättre. Sitt eget förhål-
lande till Edvard hoppades Charlotte snart kunna
återställa, oeh hon lade inom sig allt så förståndigt
till rätta, att hon allt mer stärktes i illusionen, att
man kunde återvända inom gränser, från hvilka
man allägsnat sig, att hvad som våldsamt brutit
sina fjättrar, åter skulle låta binda sig.
Edvard var emellertid ytterst känslig för de
hinder, man lade i vägen för honom. Han märkte
snart, att man höll honom och Ottilie åtskils, att
man gjorde det svårt för honom att tala enskildt
med henne, ja, att närma sig henne, utom i andras
närvaro, och på samma gång han var förtretad
häröfver, var han det också öfver mycket annat.
Fick han flyktigt tala med Ottilie, så var det icke
blott för att försäkra henne om sin kärlek, utan
också för att klaga öfver sin hustru och öfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
