Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
narrade henne med förevändningen, att han icke
ville vara närvarande vid Ottilies afresa, ja, från
detta ögonblick icke mera se henne. Charlotte, som
trodde sig ha segrat, lät honom göra, som han
ville. Han befallde fram sina hästar, gaf kammar-
tjänaren nödiga anvisningar om hvad han skulle
packa ner, och hur han skulle följa efter honom,
och sedan, med foten redan så godt som i stig-
bygeln, satte han sig ned och skref:
»Vare sig det onda, som drabbat oss, käraste
vän, kan botas eller icke, så känner jag, att om
jag icke skall förtvifla, måste jag finna uppskof för
mig själf och oss alla. I det jag uppoffrar mig,
kan jag fordra. Jag lämnar mitt hus och åter-
vänder först under gynnsammare, lugnare förhållan-
den. Du skall under tiden besitta det, men till-
sammans med Ottilie. Hos dig vill jag veta henne,
icke hos främmande människor. Drag försorg om
henne, behandla henne som förut, som hittills, ja,
blott ännu ömmare, vänligare och hänsynsfullare!
Jag Iofvar att icke söka inleda något hemligt för-
hållande till Ottilie. Låt mig helst vara alldeles
ovetande om, hur ni ha det — jag skall tänka mig
det bästa. Tänken äfven så om mig! Men det ber
jag dig, på det innerligaste, på det lifligaste, gör
icke något försök att anbringa Ottilie någon annor-
städes, i nya förhållanden! Utanför området af
ditt slott, din park, anförtrodd åt främmande män-
niskor, tillhör hon mig, och jag skall bemäktiga
mig henne. Aktar du åter min kärlek, mina önsk-
ningar, min smärta, visar du hänsyn för mina illu-
sioner och förhoppningar, så skall jag icke heller
sträfva emot tillfrisknandet, ifall det erbjuder sig.»
Denna sista vändning flöt ur hans penna, icke
ur hans hjärta. Ja, när han såg den på papperet,
började han bittert gråta. Han skulle på ett eller
annat sätt försaka lyckan, ja, om det så vore olyckan,
att älska Ottilie! Först nu insåg han, hvad han
gjorde. Han aflägsnade sig utan att veta, hvad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
