Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
118 —
Det var ett förfärligt ögonblick för Ottilie.
Hon förstod det icke, hon fattade det icke, men
att Edvard vore ryckt ifrån henne för lång tid,
det kände hon. Charlotte hade deltagande för hen-
nes tillstånd och lämnade henne ensam. Vi våga
icke skildra hennes smärta, hennes tårar, — hon
led gränslöst. Hon bad till Gud, att han endast
skulle hjälpa henne öfver denna dag; hon öfver-
lefde dagen och natten, och då hon återfann sig
själf, trodde hon sig träffa ett annat väsen.
Hon hade icke lugnat sig, icke fogat sig, men
hon var ännu till, trots den stora förlust hon lidit,
och hade ännu mera att frukta. Hvad hon, sedan
hon återfått sina sinnens bruk, närmast befarade,
var att hon också skulle bli aflägsnad. Hon hade
ingen aning om Edvards hotelser, genom livilka
hennes kvarstannande hos Charlotte var betryggadt,
men Charlottes uppförande lugnade henne i någon
mån. Denna sökte sysselsätta det goda barnet och
släppte henne endast ogärna ifrån sig, och fastän
hon visste, att man med ord icke förmår stort
gentemot en lidelsefull kärlek, så kände hon dock
den makt, som ligger i lugn eftertanke och själf-
medvetande, och bragte därför mångt och mycket
på tal mellan sig och Ottilie.
Sålunda var det för denna en stor tröst, då
Charlotte vid tillfälle afsiktligt gjorde följande visa
anmärkning:
>Hur tacksamma,» sade hon, »äro icke alla mot
dem, hvilka vi genom vårt lugn hjälpa ur förlägen-
heter, hvari de råkat med sin lidelsefullhet! Låt
oss gladt och frimodigt gripa in i det, som herrarne
här lämnat ofullbordadt efter sig! Sålunda bereda
vi oss den skönaste förhoppning på deras åter-
komst, i det vi genom vår måttfullhet bibehålla
och befrämja, livad deras häftiga otålighet hotat
att förstöra.»
»Då ni talar om måttfullhet, käraste tant», sade
Ottilie, »så kan jag icke låta bli att tänka på män-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
