- Project Runeberg -  Valfrändskap /
132

(1903) [MARC] [MARC] Author: Johann Wolfgang von Goethe Translator: Walborg Hedberg With: Hellen Lindgren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 132 —
sörjt för ett nytt band i vårt förhållande, just i
det ögonblick, då vår lefnadslycka hotar att störta
samman och försvinna.»
Hvad som från det ögonblicket försiggick i
Edvards sinne, skulle vara svårt att skildra. I ett
dylikt trångmål uppdyka till slut gamla vanor och
böjelser för att döda tiden och utfylla den tomma
tillvaron. Jakt och krig äro sådana utvägar, som
alltid stå en adelsman till reds. Edvard längtade
efter yttre faror för att återvinna sin inre jämvikt.
Han längtade efter döden, därför att lifvet hotade
att bli honom outhärdligt, ja, det var honom en
tröst att tänka, att han icke mera skulle vara till
och just därigenom kunna lyckliggöra sin älskade
och sina vänner. Ingen ställde hinder i vägen för
honom, eftersom han förhemligade sitt beslut.
Med iakttagande af alla formaliteter uppsatte han
sitt testamente, och det var honom en ljuf tillfreds-
ställelse att kunna testamentera egendomen till
Ottilie. För Charlotte, det ofödda barnet, kap-
tenen och sina tjänare sörjde han likaledes. Det
på nytt utbrutna kriget gynnade hans förehafvande.
Militäriska medelmåttor hade i hans ungdom gjort
honom stor förtret, och han hade fördenskull
lämnat tjänsten — nu var det honom en härlig
känsla att draga ut med en fältherre, om hvilken
han kunde säga: »Under hans anförande är döden
sannolik och segern viss.»
Ottilie, som likaledes fick kännedom om Char-
lottes hemlighet, blef lika bestört som Edvard, ja,
ändå mera, och drog sig allt mer och mer inom
sig själf. Hon hade ingenting vidare att säga.
Hoppas kunde hon icke och önska vågade hon
icke. En inblick i hennes inre ger oss dock hennes
dagbok, ur hvilken vi ämna meddela några fragment.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:47:37 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/valfrands/0148.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free