- Project Runeberg -  Valfrändskap /
138

(1903) [MARC] [MARC] Author: Johann Wolfgang von Goethe Translator: Walborg Hedberg With: Hellen Lindgren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

138
i detta fall erbjuder det många svårigheter att upp-
lifva allvaret och icke därför att situationen är
sorglig, själf råka in i det bedrötliga. Hvad be-
träffar skisser till allehanda grafmonument, så har
jag samlat en mängd sådana och skall vid tillfälle
visa dem, men den vackraste minnesvården blir
dock alltid människans egen bild. Denna ger mer
än något annat ett begrepp om, hvad hon varit,
den är den bästa texten till noterna, vare sig de
äro flera eller färre, men då bör den också tagas
under hennes bästa tid, hvilket vanligen försummas.
Ingen tänker på att bevara lefvande former, och
om det sker, sker det på ett otillräckligt vis. Man
tar i största hast en afgjutning af den döde, och
en sådan mask sättes upp på en sockel, och det
kallar man en byst. Hur sällan är icke konst-
nären i stånd att åter ingjuta lif i den!»
»Utan att kanske veta och vilja det,» svarade
Charlotte, »har ni ledt samtalet helt och hållet till
min förmån. Afbildningen af en person är ju
något själfständigt, hvar den än står, står den för
sin egen skull, och vi fordra icke af den, att den
skall utmärka just grafven. Men skall jag för er
yppa en underlig känsla? Till och med för dylika
bilder har jag en slags motvilja, ty de förefalla
mig alltid som en tyst förebråelse, ■— de tyda på
något aflägset, förgånget och påminna mig om, hur
svårt det är att rätt hålla nuet i ära. Hur be-
klämd blir man icke till mods, om man tänker
på, hur många människor man känt och sett, och
hur löga vi varit för dem och de för oss! Vi
möta den snillrike, utan att samtala med honom,
den lärde, utan att lära af honom, den bereste,
utan att skaffa oss upplysningar, den kärleksfulle,
utan att visa honom en vänlighet. Och detta är
tyvärr icke fallet blott med förbigående. Samfund
och familjer bete sig på samma sätt mot sina bästa
medlemmar, städer mot sina värdigaste borgare,
folk mot sina präktigaste furstar, nationer mot sina

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:47:37 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/valfrands/0154.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free