Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
183 —
arkitekten såg sig tvungen att ge tecken till, att
förhänget åter skulle falla.
Hade den pinsamma känslan att icke få ila
emot en värderad vän under de sista ögonblicken
sällat sig till dem, som redan förut tryckte Ottilie,
så råkade hon nu i ändå större förlägenhet. Skulle
hon gå till honom i denna främmande dräkt och
utstyrsel? Skulle hon kläda om sig? Hon icke
valde, men gjorde det sista och sökte under tiden
återfinna fattningen, lugna sig, och var först åter i
harmoni med sig själf, då hon i sin vanliga dräkt
hälsade på den nykomne.
SJUNDE KAPITLET.
Så till vida som arkitekten önskade sina älsk-
värda värdinnor allt godt, gladde det honom att,
eftersom han ju ändå måste skiljas därifrån, veta
dem i den värderade lärarens sällskap, men när
han tänkte på sig själf, kände han det en smula
smärtsamt att så snart och, som det föreföll hans
anspråkslöshet, så väl och så fullständigt se sig
ersatt. Han hade alltjämt dragit ut på tiden, men
nu längtade han bort, ty hvad han måste tinna
sig i, när han väl var sin kos, ville han åtminstone
icke med egna ögon bevittna.
Till stor tröst i denna halft sorgsna sinnes-
stämning erhöll han vid afskedet af de båda da-
merna en väst, på hvilken han länge sett dem bro-
dera, under stilla afund mot den okände, som en
gång skulle bli lyckliggjord med den. En dylik
gåfva är den angenämaste, en af ömma, vördnads-
fulla känslor uppfylld man kan erhålla, ty då han
tänker på de vackra fingrarnas outtröttliga nit, kan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
