Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 220 —
byte, — jakten strandar, och i detsamma kastar
han ’ af sig de besvärligaste plaggen, störtar sig i
vattnet och simmar efter sin vackra fiende.
Vattnet är ett vänligt element för den, som är
bekant med det och förstår att sköta det. Det bar
honom, och som skicklig simmare behärskade han
det. Snart hade han hunnit fatt den af strömdra-
get bortförda sköna; han grep tag i henne, lyfte
upp henne och höll henne i sina armar, under det
de båda våldsamt drogos med af strömmen, tills
de lämnat öarna och passet långt bakom sig och
floden åter började flyta bred och maklig. Nu först
sansade han sig, efter att hittills endast ha handlat
mekaniskt, utan besinning; han såg sig omkring
och simmade så godt han kunde fram till en vacker,
lummig plats, som sakta sluttade ned mot vatten-
ytan. Där förde han sitt sköna byte upp på det
torra, men hvarje lifsgnista tycktes slocknad hos
henne. Han var i förtviflan, då han plötsligt fick
syn på en nedtrampad gångstig, som ledde in bland
busksnåren. Han belastade sig åter med sin dyr-
bara börda, blef snart varse en enslig stuga och
sträfvade sig fram till den. Där fann han goda
människor, ett ungt nygift par. Olyckan var snart
förklarad, och man gaf honom all den hjälp, han
efter ett ögonblicks eftertanke begärde. En stor
brasa tändes, filtar breddes öfver en säng, fällar
och alla varma plagg, som funnos i huset, skaffa-
des skyndsamt fram. Begäret att rädda öfvervann
alla andra betänkligheter. Ingenting försummades
för att återkalla den vackra, nakna, halft stelnade
kroppen till lif. Det lyckades. Hon slog upp ögo-
nen, varseblef vännen och slog armarna kring hans
hals. Så låg hon länge; — en ström af tårar flö-
dade ur hennes ögon och återställde henne full-
komligt. »Vill du öfverge mig,» ropade hon, »då
jag återfinner dig på detta sätt?» — »Aldrig!» ut-
brast han, »aldrig!» och visste hvarken hvad han
sade, eller hvad han gjorde. »Men skona dig,»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
