Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 219 —
Emellertid hade vänner, släkt och bekantå ut-
tömt hela sin förmåga i anordnandet af olika fester.
Knappt en däg förgick utan någon ny, oväntad
tillställning. Det fanns knappast en vacker punkt
i trakten, som man icke smyckat och beredt till
mottagandet af glada gäster. Äfven vår unge ny-
komling ville före sin afresa göra sitt och inbjöd
det unga paret jämte en trängre familjekrets till
en båtfärd. Man gick ombord på en stor, vacker
lustjakt, ett af dessa fartyg, som kunna bjuda på
en liten salong och några hytter, och som söka att
på vattnet öfverflytta fasta landets bekvämligheter.
Man for under musik utför den stora floden,
och sällskapet hade under middagshettan samlats
nere under däck för att roa sig med tankelekar
och hasardspel. Den unge värden, som aldrig kunde
vara overksam, hade satt sig vid styret för att aflösa
den gamle skepparen, som somnat vid hans sida,
och han hade just behof af hela sin vaksamhet, ty
han närmade sig ett ställe, där två öar trängde hop
flodbädden och med sina på ömse sidor utsträckta
flacka stenstränder gjorde farvattnet farligt. Den
försiktige, skarpt blickande styrmannen var nästan
frestad att väcka skepparen, men så trodde han
sig själf om att kunna göra det och styrde in i
det trånga passet. I detsamma kom hans vackra
fiende upp på däck med en blomsterkrans i håret,
som hon tog af sig och kastade till styrmannen.
»Tag detta till minne!» utropade hon. »Stör mig
icke!» ropade han till svar, i det han uppfångade
kransen; »jag har behof af alla mina krafter och
hela min uppmärksamhet.» — »Jag skall icke mera
störa dig,» ropade hon, — »du ser mig aldrig åter!»
Därmed ilade hon fram i fören och kastade sig i
vattnet. Några stämmor hördes skrika: »Rädda
henne! Rädda henne! Hon drunknar!» ITan vari
den förfärligaste förlägenhet. Skepparen vaknar af
larmet och vill gripa rodret, som den unge söker
lämna honom, men det är ingen tid att göra om-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
