Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
256 —
att den så lidelsefullt efterlängtade närmade sig,
att hon snart skulle stå inför honom. Hon skall
komma in genom den där dörren, hon skall läsa
detta bref, hon skall stå framför mig lifslefvande,
hon hvars bild jag så ofta längtansfullt kallat fram
för mig. Skall hon fortfarande vara den samma?
Skall hennes gestalt, hennes sinnelag icke ha ändrat
sig? Han höll ännu pennan i handen, han ville
skrifva ner, hvad han tänkte, men vagnen rullade
in på gården. Brådskande tillfogade han: »Jag
hör dig komma. Farväl på ett ögonblick!»
Han vek ihop brefvet och skref utanskriften,
men hann icke försegla det. Han sprang in i
kammaren och därifrån ut i gången, men kom i
detsamma ihåg, att han lämnat sin klocka med
petschaftet kvar på bordet. Hon borde icke få se
dem först, •— han sprang in i rummet igen och
fick lyckligt tag i dem. Från förmaket hörde han
redan värdinnan komma gående för att anvisa
gästen hennes rum. Han ilade till sin kammar-
dörr, men den hade slagit igen i lås och nyckeln
fallit ur innanför, så att han stod där utestängd.
Han tryckte sig hårdt mot dörren, men den gaf
icke vika. A, hvad han önskade att som en ande-
skepnad kunna glida in genom springan! För-
gäfves! Han dolde sitt ansikte mot dörrposten.
Ottilie trädde in, värdinnan åter vände om, när
hon fick se honom. Icke heller för Ottilie kunde
han länge förbli dold. Han vände sig emot henne,
och så stodo de båda älskande åter på det säll-
sammaste sätt midt emot hvarandra. Hon såg
lugnt och allvarligt på honom, utan att gå hvarken
framåt eller tillbaka, men då han gjorde en rörelse
för att närma sig henne, vek hon några steg till-
baka mot bordet. Också han tog ett steg tillbaka.
»Ottilie,» utbrast han, »låt mig bryta denna för-
färliga tystnad! Äro vi då blott ett par skuggor,
som stå här midt emot hvarandra? Men hör först
och främst! Det är en slump, att du just nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
