Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 275 —
sade han en gång till majoren, som sällan vek
från hans sida, »hvad det gör mig olycklig, att
hela min sträfvan endast blir en efterapning, ett
falskt bemödande! Hvad som varit salighet för
henne, blir pina för mig, och likväl nödgas jag för
denna lycksalighets skull underkasta mig pinan.
Jag måste följa henne, följa henne på samma väg,
men min egen natur hindrar mig och mitt löfte.
Det är en förfärlig uppgift att efterlikna det oför-
likneliga. Jag känner klart, bäste vän, att det for-
dras geni till allt, också till att vara martyr.»
Gentemot detta hopplösa tillstånd voro alla
bemödanden af maka, vänner och läkare fruktlösa.
Slutligen en dag fann man honom död. Mittler
var den förste, som upptäckte det. Han kallade
dit läkaren och lade med sin vanliga sinnesnärvaro
noga märke till de omständigheter, under hvilka
den döde anträffats. Charlotte störtade in — en
misstanke om själfmord hade uppstått hos henne,
hon ville anklaga sig själf, ville anklaga de andra
för en oförlåtlig oförsiktighet. Men läkaren och
Mittler öfvertygade henne snart om motsatsen, den
förre med naturliga, den senare med moraliska
skäl. Edvard hade tydligen blifvit öfverraskad af
döden. Han hade tagit fram ur ett litet skrin och
en portfölj de minnen, han hade af Ottilie, och
som han annars alltid plägade sorgfälligt gömma
— en hårlock, blommor, plockade i lyckliga stun-
der, alla de små biljetter hon skrifvit till honom,
ända från den allra första, som hans hustru af en
betydelsefull slutnp hittat och lämnat honom. Allt
detta kunde han icke med vilja ha prisgifvit att
upptäckas af hvem som helst. Och så hvilade nu
också detta nyss förut så våldsamt upprörda hjärta
i evig ro, och då han slumrat in i tankar på sitt
helgon, kunde man väl kalla honom salig. Char-
lotte beredde honom plats bredvid Ottilie och
förordnade, att ingen mera finge bisättas i kapellet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
